Göteborgsposten – 22 juni 1874, sida 2

älskar honom dock fortfarande, säger ni? Det är nägontiog märkvärdigt med en qvinnas kärlek : den öfverlefver aktning, anseende — allt. Blanche gjorde en liten åtbörd, som kunde tolkas som en motsägelse, men sir Arthur märkte den ej. Hade han läst i hennes hjerta rätt, skulle han ha funnit, att hennes sorg var uteslutande för bans skull och ej för hennes egen. Hade han kännt henne bättre, skulle han ha förstått, att Blanche oldrig kunde älska en man, som hon upphört att högakta. — Detta är lika svårt att bära för er som för mig Blanche, fortfor hennes förmyndare, i det han äfven midt under sin egen djupa sorg hade medlidande med de qval han förmodade, att den unga flickan skulle känna. Guy är ej sådan han förr var. Han hade en ädel och högsinnad karakter, hvari sjelfva grunden var senningskärlek. Han hatade allt lögnaktigt vare sig i ord eller gerning. Ända till dess han kom tillbaka från utlandet, skulle jag ba velat våga mitt lif på hans heder och sannfördighet. Blanche svarade ej, men strök sakta den hand hon höll. — Hade någen annan än ni, lilla Blanche, sett honom begå denna stöld, sade hennes fö myndare långsamt, skulle jag ej vilja tro det. Och likväl — och likväl — har jag funnit hovom osannfärdig, hemlighetofull och besynnerlig. Det var någonting and gt i hans nammanträffande med den der främlingen i går. Min son är en förseglad bok för mig. Han ver med mig i biblioteket på morgonen, då jag upptäckte min förlust, och han gjorde sig den mödan stt försöka rikts mina misstankar mot Purmton och Paxter, de trognaste tjenare ou man någonsin kan ha haft. Han kunde ha besparat sig nedrigheten af att anklaga oskyldiga. — Huru! ham ville anklaga dem för det brett han sjelf begått! utropade Blaxeha, 1mnarde för em sådan ne