Göteborgsposten – 22 juni 1874, sida 2

—— O-— — — drighet af den man, som var hennes trolofvade, och som hon ansett vara så ädel och god. Oh, sir Arthur! — Jag borde ej ha segt er detts, Blanche. Er sorg var tillräckligt stor förut, sade baroneten medlidsamt. Penningarne voro afsedda för honom, men ej i den formen. Hvad kan ha frestat honom till denna stöld? Hvilken öfverhängande och tryckande nödvändighet var det för honom att komma i besittning af tvåtusen pund? Och om han behöfde penningar, hvarföre vände han ej sig till mig och begärde? Tydligen var han rädd, att jag skulle fråga honom, hvartill han behöfde dem. Blanche var glad och barnslig till det yttre, men i hennes lilla guldlockiga hufvud doldes ett klart, skarpt, qvinligt förstånd. Hon öfvertänkte sir Arthurs frågor under några minuter och yttrade derefter: — Märkte ni ej i går, sir Arthur, att Guy tyektes blifva rörd, till och med förskräckt, då han mottog det der brefvet från främlingen, hvilket han sade vara ett tiggarbref? Kanhända att hen varit bekant med denno främling förr. Kanhända att brefvet innehöll en begäran om penningar: . — Blanche, jag tror, att ni har rätt! sade sir Arthur hastigt. Men huru kunde han vara skyldig mannen en så stor summa? — Han har kanske ej varit skyldig bonom hela bebeloppet, men tagit alltsammans för att låta stölden få utseendet af att vara begången af en inbrottstjuf. Naturligtvia skulle ej en sådan räkna ut eh viss summa och lemna resten. Oeb hvad anledningen till hans skuld beträffar, tillade Blanche. så kan den ju ba uppkommit på spel. : — Pet behöfves blott att denna misstanke blir förbytt till visshet för att fylla sergens ech förödmjukelsens bägare till brädden. En spelare! En lögnare! En siuf! och has är min som!