Göteborgsposten – 22 juni 1874, sida 1

— :: —— — —— —ss —— är det då, som förorsakar er sorg: Säg mig det nu genast. Han väntade på hennes svar. Blanche tvang sig att vara lugn. — Jag skall säga er det, sir Arthur, äfven em ni hatar mig derför, sade bon slutligen med bruten stämma Jag kunde ej sofra i natt. Jag låg vaken iflera timmar, orolig och nervös, tänkande på de der penningarne i skäpet inne i biblioteket. Jag var rädd för inbrottstjufvar! Slutligen — det måste ha varit en stund efter midnatt — hörde jag va i förstugan — — 1 — Jag — jag trodde, att det kunde vara on inbrottstjuf! Jag var rädd, att han skulle mörda er för att komma åt nyckeln till skåpet. Jag for upp och kastade på mig min nattrock och skyndade ut i förstugan i afsigt att gå till ert rum och väcka er! Jag hade knappt kommit ut i förstogan, förrän jag hörde någon komma ut ur ert rum. Jag hade blott tid att krypa ner i nischen bakom bronzstatyn nära min dörr, då en man kom ut ur ert rum, Han hade nyckeln till skåpet i sin hand. Sir Arthur såg på Blanche med brinnande ögon. Flickan fortfor: a — Han, mannen, satte sig ner på en stol i förstugan för en liten stund. Jag stod nerhukad i den mörka nischen. Snart gick han in i Guys rum och kom ut med ett ljus. Han gick ner för trapporna och in i biblioteket. Och jag — jag smög mig efter honom, troende att han möjligtvis gick i sömnen. Men han var fallt vaken. Han gick till skåpet och öppnade det. Jag tittade in på honom genom en springa i dörren. Han tog ut penninga stängde skåpet och kastade nyckeln på golfvet. erefter öppnade han fönstret och kröp ut på terrassen med sina stalna p anningar. — Ni såg hans onsigte? frågade baroneten med ett sällsamt lugng. 4