Göteborgsposten – 22 juni 1874, sida 1

— ——————— — — ansigtet, som nu i sin blekhet kunde förliknas vid ansigtet på någon färglös marmorstaty. — Säg mig nu hura det förhåller sig, lilla Blanche, sade han i en ömt befallande ton. Ni söndersliter mitt bjerta — — Jag akall sönderslita det än värre, om jag säger er det, svarade Blanche snyftande. Oh, onkel! Det är om — om Guy! — Nå väl, mitt barn, hvad kan det väl vara så förskräckligt att säga om Guy? e Han väntade med skenbart lugn men dock med stark inre oro på hennes svar. Hvad var det för ett rysligt meddelande hon hade att gifva honom? Under några ögonblick rådde en dödstystnad mellan dem — en tystnad som blott afbröts af Blanches snyftningar. ; 3 — Oh, jag kan ej! Jag kan ej! yttrade hoa elutligen. Ni skall hata mig, för det jag meddelar en sådan underrättelse. Jag kan ej säga er det. En plötslig rodnad uppsteg på sir Arthurs kinder. En plötelig blixt lyste i hans ögon. — Är det — är det att ni upphört att älska honom? frågade han darrande. Ens liknande rodnad gjorde ett afbrott i blekheten på Blanches kinder. Hon greps af en plötslig förvirring. — Nej, nej! hviskade hon sakta och tvekande, liksom om hon ej vågade att iakttaga tystnad. — Ni älskar honom således? Ni älskar honom fortfarande? : Flickan svarade ej, men sänkte blygt sitt hufvud. Sir Arthur trodde sig deri se ett blygt medgifvande svar på hans fråga, Färgen försvann åter från hans anaigte. Under några ögonblick satt han tyst. Derefter yttrade han i allvarlig, qvalfoll ton: . — Tala, Blanche! Ni älskar Guy fortfärande! Hvad