Göteborgsposten – 19 juni 1874, sida 2

WL— —— i —— Sir Arthur tycktes bli rörd af hofmästareus ord; men han skakade på hufvudet, i det han i allvarsam ton yttrade: — Min käre gamle Purmton, jag har satt fullkomligt, obogränaadt förtroende till alla mina tjenare. Jag skulle ej veta, hvem jag skulle anklaga i ett sådant fall som detta. Jag skall ej heller ha för brådt om med att anklaga någon. Jag skall ej förolämpa mina redliga tjensre genom att misstänka dem för ett vanhederligt brott. Jag skall anställa en noggrann undersökning i denna sak, och tillsvidare önskar jag, att ni iakttager tystnad rörande den. Jag torde finna det nödigt att skicka efter en tjensteman, tillhörande Londons detektiva poliskår. Jag vill ej underkasta mig en så betydlig förlust som denna utan ett försök att återfå mina penningar och upptäcka den djerfve tjuf, som under nattens tystnad träder in i mitt rum och bestjäl mig; men till dess jog gifver er tillåtelse att tals, befaller jag er att iakttaga tystnad. — Jag skall vara tyst som grafven, sir Arthur. Men ni — ni har inga misstankar? — Icke ännu, sade sir Arthur något bittert. Men de komma nog. Ni kan gå nu, Purmton. Kom ihåg att ni håller saken tyst. Hofmästaren gick med sänkt hufvud och oroligt ansigte. — Hvad den gamle mannen såg upprörd ut, när ni omtalade er förlust, min far, anmärkte Lowder försåtligt och framför allt önskande att afvärja misstankar från sig sjelf. Han blef blek som döden och derefter blef han blodröd. — Tyst, Guy! Jag skulle kunna sätte mitt lit i pant för Purmtons heder. Han har varit hos mig i tjugofem år. Jeg har pröfvat honom på hundra olika sätt och vet, att han är omutligt rodbar. Lowder såg förlägen ut. — Nå — nå men mrs Goss? inföll hen.