Göteborgsposten – 19 juni 1874, sida 2

— Har huspigan — det är dock en onödig fråga — varit inne i detta rum på morgonen? — Nej, sir Arthur. — Jag har blifvit bestulen, Purmton, förklarade sir Arthur alltjemt i lugn ton. Jag hade tvåtusen pund i guld i detta skåp i går qväll, då jag gick till sängs, och nyckeln var i min ficka. Denna morgon fann jag nyckeln här på golfvet, det der fönstret öppet och mina penningar stulna. Han såg skarpt på den gamle mannen, liksom om han ville läsa i hans själ. Purmton blef helt upprörd, och hans sorg öfver sin husbondes förlust ver lika i ögonen fallande som hans fullkomliga omedvetenhet om stölden, innan han af sir Arthur fick underrättelse om den. — Hvem kan ha varit så låg och nedrig? utbrast den gamle hofmästaren. Det måste ha varit någon inbrottstjuf. — Nej, så ser det icke ut, sade gir Arthur i bestämd ton. Ni fann dörrar och fönster tillslutna och låsta i dag på morgonen. Rågon bhar gått ut genom detta fönster efter att ha öppnat det på insidan; men denne person återvände in och lemnade fönstret öppet, så att det skulle se ut eom om en inbrottatjuf varit här. Jag behöfver ej tillhöra den detektiva polisen för att komma till denna slutsats. Tjufven var en person som tillhör husets folk. — Ack nej, sir Arthur! försäkrade Purmton med tårar i ögonen. Det finnes ingen här i huset, som kan vara i stånd till att begå en dylik handling. — Omständigheterna tala för sig sjelfva, eller hur? frågade Lowder skarpt. Purmton vred: sina händer. — Ack, sir Arthur, sade ban, låt kalla upp alla tjenarne i stora förstugan och förhör dem der. De ha alla varit hos er i många år. Det finnes ej en mera god husbonde i hela grefskapet och tjenarne älska er allt för högt för att vilja bestjäla er för en knappnåls värde.