Göteborgsposten – 18 juni 1874, sida 2

— ——— ——— Hon vacklade och stödde. sig stungt mot dörrposten i samma ögonblick hon fick se Olla och Tressilian rida vid hvarandras sida, tätt följda af mrs Popley och Jim, Åsynen af Tressilian i frihet verkade på henne mera än allt annat. Den hotande förlusten af hennes guldgås, på hvilken hon och Palestro väntade att förtjena en stor rikedom, beröfvade henne för ett ögonblick synens, ja äfven de andra sinnenag bruk. H Slutligen återhemtade hon sig tillräckligt för att kasta en blick efter de sig aflägsnande ryttarne. — Gnuiseppe var ej bland fångarne, sade hon för sig sjelf. Hen har svurit att aldrig låta tags sig lefvande. Han. är dödad, och det var det doktorns åtbörd till mig betydde. Dödad! Och ni Tresolino är fri! Han skall resa till England! Jag måste skrifva till Jacopo med dagens post. Jag vågar ej telegrafera, ty då få ju andra se hvad jag skrifver. Helgonen gifve, att Jacopo nu hunnit få förmögenheten. I ; Hon skyndade in i värdshuset för att ekrifva sitt bref. h Emellertid fortsatte truppen och de fångna sin väg samt kommo in i staden. Sedan Olla och Tressilian jemte sina tjenare. tagit afsked af kaptenen och på det hjertligasto uttalat sin tacksamhet föf sin räddning, begåfvo de sig till Hotel Della Orocolle, hyarest de beställde rum och en frukost. I Bestållningen blef snart utförd, såväl i afseende på rum som mat, och sedan de veilerqvickt sig med frukosten gingo de till sängs och sofvo godt till klockan tolf på dagen. ( Vid denna timma träffades de åter i deras gemensamma samtalsrum. Helsningen mellan Tressilian och Olla var varm men lugn. De stodo och höllo hvorandra i hand, då Jim Popley kom in like rödkindad och godlynt som fordom. i — Jag vill underrätta er, miss Olla, sade ben, att en