Göteborgsposten – 18 juni 1874, sida 1

som omständigheterna ooh brådskan tilläto, och läkaren för soldaterna åtog sig äfven vården om de sårade lagbrytarne. Kaptenen utsåg ett antal män till att bära ut och bågrafva de: döda af båda partierna, och begrafningaceremonierna blefro vederbörligen utförda i den ensliga och dystra delklyftan vid facklors sken. Sedan denna sorgeakt var öfver, undersöktes bergsboningen, och segervinnarne togo hvad som fanns i besittning: Föda och vin hittade man i en af cellerna, som tjenade till skafferi, och soldaterna åto och drucko. Det var midnatt, då truppen lemnade röfvarnästet och begaf sig på återvåg till Neapel. En af de fångna röfvarne utvisade det ställe, der de hästar, som tillhört bandet, voro att finna, och Olla, Tressilian, mrs Popley och Jim fingo alla rida. De fångna röfvarne fingo äfven sitta på hästryggarne, och en af bästarno lastades med det byte som tagits. Det var en egendomlig ridt under den vackra, behaglige natten. Månen steg upp och stjernorna glänste. Vingårdarne, de vackra, pittoreska husen och låga kojorna längs vägen, orangelundarne, olivträdgårdarne — allt detta hade en sällsam skönhet, då man såg det vid månens och stjernornas belysning. Kaptenen och hans officerare samtalade och lyckönskade hverandra fill den framgång de haft och som de trodde skulle: förskaffa dem ryktbarhet. Soldaterna skämtade och skrsttade, redan glömska af sina fallna kamrater. Fångarne redo tysta framåt, strängt bevakade. Mrs Popley och Jim höllo sig i närheten af Olla, hvilken jemte Guy Tressilian höll sig på något afstånd från truppen. Guy red så nära den unga flickan, att han kunde hålla i tygeln på hennes häst. Förhållandet mellan dem båda hade betydligt förändrata sedan deras förra färd tillsammans på denna ensliga väg. På resan från Nespel hade Olla varit den berkyd