Göteborgsposten – 18 juni 1874, sida 1

dande, och Guy den eom haft och beböft beskydd. Men nu antog Tressilian beskyddarens roll, såsom den för sig naturliga i deras nuvarande belägenhet och såsom en rättighet och skyldighet. Han saktade farten, då hen var trött, hen ledde hennes häst, då de kommit till något farligt ställe på vägen, han talade uppmuntrande ord till henne, inhemtade hela hennes historia och allt hvad hon visste eller trodde att hon visste om honom sjelf, han visade sig kortligen så angenäm, så artig och ömt uppmärksam, att Ollas nya känslor för honom med hvarje ögonblick tilltogo i styrka. — Hans elumrande själ har slutligen vaknat upp ur dvalan, tänkte hon till Hälften suckande, då hon blickade upp i hans vackra, allvarliga ansigte och själfolla ögon. Jag trodde, att jag skulle kunna vara hans syster, hans vän, men nu — r : Åter suckade hon. Om hennes bjerta var oroligt, så var ej heller Trossilians lagnt. Den unga flickan förekom henne som en gudomlig uppenbarelse, och hennes älskvärdhet och skönhet uppfyllde hela hens hjerta med ömhet och beundran. Men han : vågade ej nttrycka sin beundren på annat sätt än genom ett och Sunet tillfälligt, eldigt ögonkast, som Olla ej såg. Man tillryggalade den ena milen efter den andra i månskenet. : Klockan sex på morgonen passerade tåget förbi Vesuviivärdshuset. Stället var redan öppet, och Giudetta i sin pittoreska kostym stod i dörren, Hon kastade likgiltigt forskande blickar på den lilla truppen; men plötsligt spratt hon till, då hon fick se fångarne under sträng bovaknivg. En af dem; doktorn, gjorde en åtbörd åt henne med sina fjettrade händer — en åtbörd, som tillkännagef sanningen för henne, att hennes bror var död och bandet splittradt