Männen drogo sig hastigt tillbaka i de leder, från hvilka de utgått. De hade ej lust att hörsamma en inbjudan, som gifvits dem i sådan ton och på sådant sätt. — Fega uslinger! utropade Carvelli. J skolen få se, att jag skall kufva denne högmodige skräflare — se! Han drog sin dolk och rusade på Tressilian. . Den unge eugelsmannen tog ett språng åt sidan, undvikande anfallet, och affyrade sin pistol. Skottet träffade Carvelli i bröstet. Med ett anskri, som gef genljud i klippboningen, försökte röfvarhöfdingen att komma Tressilian in på lifvet, men vacklade och föll. Allt blef rörelse, buller och förvirring. d Jim Popley fann sig under den allmänna villervallan lössläppt och skyndade till: Ollas sida. Han tog upp en pistol invid den kullsallne lagbrytaren och de fyra fångarne drogo sig bort till ett aflägset hörn, der de ställde sig i försvarsställning. Doktorn skyndade till sin chefs sida, undersökte såret och förklarade, att det ej var farligt, Oarvelli reste sig åter upp och stirrade på Tressilian med en blick af ontsägligt hat. — Jag ämnade låta karlen lefva, utbrast han, men ingen man kan såra mig och få lefva för att skryta öfver sin bedrift ! Döden engelsmannen, der han står. Fallen öfver honom, mina män! Skjuten ner hela sällskapet med undantag otfsliokan. Må ej ett hår röras på hennes husvud! Jag skall af henne uttaga full hämnd för hvad som skett. Fort, kamrater! Rusen på dem der de stå! Detta ögonblick var det farligaste och ångestfullaste af alla, som Olla och Guy Tressilian hade att utstå. De slöto sig tillsammans meå ett uttryck af fast beslutsamhet på sina ansigten. De ville dö hjeltemodigt och ej skiljas i döden. Å i HKFöde Oarvellie ursinniga stämma. ljöd åter i klipprummet med uppmering till anfall. Karbiner och pistoler