nästan hemligt — just samma morgon Olla och Tressilian med sina tjenare i den af den förrädiske Lipari körda vagnen afrest till Termoli. På grund af privata upplysningar hade den officer, som förde befälet öfver trupperna, riktat forskningarno åt Monte del Mateses bergsklyftor. Han hade här ströfvat omkring två dagar och en natt, finnande sig vid andra degens slut, efter hvad det ville synas, ej närmare målet än den första. Men just i solnedgången denna andra dag, då den lilla truppen gjort halt på samma ställe, der Olla och hennes följeslagare föregående dag blifvit tillfångatagna, kon en italiensk arbetare, till utseendet en vingårdsman, sjungande på vägen. Kaptenen för kompaniet hade tillropat honom och gjort honom några frågor: Vingårdsmannen var i likhet med många andra innebyggare i denna trakt en bundeförvandt och spion åt Röde Carvelli. Vinningelysten och begåfvad med en karskter, som ej get styrka åt det gamla ordspråket, att det finnes heder äfven bland tjufvar, hade han funnit tillfället gynnsamt för att förtjena penningar och erbjudit sig att förråda röfvarne och ledsaga trupperna till deras bergfäste mot löfte, att den stora belöning, eom vär erbjuden för tillfångatagandet af Röde Carvelli, skulle utbetalas till honom. Detta löfte hade han fått, och derefter hade han fört trupperna till den dolda tillflyktsorten. Deras annalkande i aftonskymningen, tyst och framsmygande såsom det skedde, hade ej blifvit upptäckt af någon skiltvakt, förrän den förrädiske vägvisaren Canaro fört dem uppför trapporna i klippan till sjelfva ingången af den bemliga bergshålan. Det hade ej litet bidragit att gynna soldaternas företag, att röfvarne varit så utoslutande upptagna af de händelser, hvilke tilldregit sig i bergsboningen, och då skiltvakten upptäckt deras annalkande och rusat in för ätt gi allarm, hade soldaterna följt honom i hälarra Aldrig skalle någon kunnat komma mera i Tättan tid;