gjordes i ordning. Lagbrytarne väntade blott signalen af någon mera djerf än de öfriga för att börja dödsverket. Men detta skulle ej bli börjadt. De båda partierna stodo ännu emot hvarandra, mätande hvarandra med hotfulla blickar, då en skiltvakt kom inrusande, ined förskräckelsen målad i sitt ansigte och flämtande andedrägt. — Soldaterna! soldaterna! skrek han. De äro här — alldeles vid ingången. Canaro har spelat falskt spel med oss. Madre di Dio! här komma de! Och ännu under det han talade fylldes rummet af soldater, som följt tätt i hälarne efter skiltvakten. HKundratals ljus lyste på deras uniformer och vapen, som glittrade som stjernor. Röfvarne betraktade dem med den djupaste bestörtning och fasa. Och de hade skäl dertill. De voro fångade. som råttor i en fälla. Deras bergsfäste, ointagligt med våld, hade intagits genom förräderi, Och medan lagbrytarne stodo som om de. blifvit förvandlade till sten, skrek anföraren för trupperna med en stämma, högljudd och genomträngande som en trumpetatöt dessa två ord: — Gifsen er! XXXILX. De noapolitanska soldaternas uppträdande i röfvarhålen just i det ögonblick, som var mest sfnllt sf fara för Olla och Guy Tressilian, kan helt kort förklaras. Såsom läsaren inhemtat, hade det nya grymma dåd, som af Röde Corvelli begåtts genom afskärandet af öronen på en engelsk undersåte, väckt de italienska myndigheterna ur deras. långvariga slöhet och likgiltighet gent emot de lagbrytare, som svärmade kriag landet, och en expedition bade till följe deraf. utrustats möt röfvarena med befallning att utrota eller tillfångataga hela bandet, Ett pris hade äfvenledes blifvit satt på Röde Carrellis hufvud. Denas expedition hade lemnat Neapel helt lugat —