Göteborgsposten – 17 juni 1874, sida 1

älskar, uttala blott en befallning om deras dödan, och det ögonblicket skall vara ert sista! Tressilian liknade i detta ögonblick det hämnande ödet. Carvelli stod förstummad. Röfrarne betraktade honom som en öfverlägsen ande. Den man, som höll Jim Popley, började darra af fruktan, att den djerfve unge engelsmannen akulle rikta sitt vapen mot honom. Under några ögonblick blef en dödstystnad rådande i röfvarhålan. Man okulle kunnat höra en knappnål falla till golfvet. Hos Olla vaknade en alldeles ny känsla för Tressilian. Hon hade förut hyst stt ömt medlidande för honom, ett sådant som en syster ekulle ha kännt; men nu, då han visade sig för henne mera i sin natafllga karakter, var hon stolt öfver honom — hon respekterade honom — och hennes hjerta började Klappa af en helt ty, blyg, sällsam känsle, som hon hrarken hade tid eller förmåga att analysera. Var denna känsla kärlek? Tystnaden bröts omsider genom ett högljudt, hest eakratt of röfvarhöfdingen. — Det tycks just stå vackert till med ordningen, då jag trotsas i mitt eget herradöme! utbrast han. Vi skola väl se, om fångarne få befalla öfver sina fångvaktare ! Hör hit, mitt solk! ) skolen taga denne engelsman och sätta honom-i strangt förvar. -Han utpekade de män; som han ville ha fram för att utföra detta uppdrag. De stego fram ur lederna med synbart missnöje öfver det värf, som blifvit dem ölagdt. och få män skulle i sanning ha tyckt om att angripa denna högresta gestalt, som tycktes stå lika fast som en klipps med mod och beslutsamhet uttryckta i Hvarje drag. — må era män komma i sade Tressilian lugnt. De ha ingen idiot att göra med, utan en man som akall försvara sig och dem han vill beskydda till döden. Må de 122 : 2