Göteborgsposten – 16 juni 1874, sida 2

XXXVVIII. Olla Rymples belägenhet i röfvarkulan i Italied, der hennes båda trogna tjenare hotades med en ögonblicklig död, var tillräckligt fruktensvärd för att injaga skräck i ett bjerta modigare än hennes, Det skulle ej vera rätt att säga, att hennes mod icke öfvergaf henne i detta ögonblick. Mrs Popley och Jim Popley voro mycket kära för henne. Den ena hade varit hevnes amme, och båda hade fråu hennes barndom varit i hennes tjenst. Deras bleka åvgestfalla ausigten och rop om förbarmande voro lika många dolkstygn i hennes eget hjerta. Skulle hon af fri vilja uttala det ord, som skulle vara signalen till deras dödande? Hennes stora mörka ögon fylldes af tårar. Hopknäppande sina händer i förskräckelsen, såg hon bedjande upp på sin småleende fiende — den triumferande Röde Carvelli — och utbrast: — Ni ken ej vara så grym! De ha aldrig gjort er något ondt. De äro anspråkslösa hederliga menniskor, hvilkas olycka är, att de varit allt för trogna mot mig. Om det finnes en gnista af godt i er själ, så teg tillbaka era grymma ord och låt dem lefva? Röfvarhöfdingen blottade sina två hvita tandrader i ett bistert leende. — Ha! Jag har således elatligen kunnat kufva ert mod, ni högdragna, otamda örnunge! yttrade han. Ni beder mig om förbarmande? Jag säger er ånyo, att ni föga känner. mig. Ni kunde lika så gerna bedja tigern släppa det byte, han har mellan tänderna, som mig att släppa dessa båda. I sig sjelfva äro de ej af någon vigt, men det låter ej förena sig med en qvinnas natur att se ens en tjenare dödas inför sina ögon, då hon blott behöfver säga ett ord för att rädda honom. Deras öde, milodi, är i era händer, ej i mina. — Oh hur grymt — hur grymt! utbrast Olla i vild förtviflan.