Göteborgsposten – 16 juni 1874, sida 2

hunnit ner på marken, sprang han länge efter den gröna gräsplanen, vek om hörnet af huset och skyndade mot parken. Efter att ha trängt till en engls och undangömd plats, som sällan besöktes af parkvaktarne, fann han ett ibåligt träd, som. han förut bemärkt, och som på grund af sin höga ålder och sitt piftoreska utseende fått stå qvar. Djupt inne i detta ihåliga gamla träd gömde han sin stulna skatt. — Den skall vara i säkerhet: här, tänkte han. I qväll skall jag gifva den åt Palestro. Jag önskar aft jag kunnat ställa så till, att stölden ännu mera heft utseende of att vara begången af en öfvad inbrottstjuf; men jag är för nervös och har ej tid. Arfvingen till Tressilian skall ej bli misstänkt för en penningstöld, och så länge jag ej är misstänkt, betyder det föga hvem som blir misstänkt. Jag kan lätt öfvertyga sir Arthur om, att stölden begåtts af någon kringstrykande skurk, som följt Paxter från Gloucester. Väl belåten med hvad ban gjort, återvände han in och steg in i slottet genom biblioteksfönstret. Dörren, som ledde till förstugan, var stängd, och det var ingenting som antydde, att någon varit inne i rummet under hans frånvaro. Lemnande fönstret öppet gick Lowder ljudlöst öfver golfvet och smög upp till sina egna rum. Han tillslöt och låste dörren och satte sig ner vid kaminen med ett småleende på läpparne. — Allt är bra, bviskade han, och j jag är räddad. Det har jag att tacka min djerfhet och skicklighet för. Tänk om han vetat, att det varit ett hemligt vittne till hans brott!