Göteborgsposten – 16 juni 1874, sida 2

— —— —— — on stor påse fylld med guld, var på den nedersta hyllan. Han tog den och vägde den i händerna. — Hvad den är tung! mumlade han. Och nu när jag fått den, hvar skall jag gömma den? Huru lyckligt att penningarne äro i guld! Sir Arthur skulle ha kunnat uppspåra banknoterna, ifall det varit sådana. Han tecknar alltid upp numren. Han såg på några kontrakter och andra handlingart som lågo nära till hands, tog upp och granskade en bund, bref från Guy Tressilian till hans far, hvilka blifvit omgorgafullt förvarade, sedan tog han, ej vågande dröja längre, penningpåsen den och ställde på golfvet, medan han åter låste skåpet. I detta ögonblick tyckte han sig höra ett sakta buller vid dörren. Kastande en hastig blick åt det hållet, märkte ban, att dörren stod på glänt, men han såg ingen. — Aha! tänkte han, jag stängde ej dörren riktigt. Det är detsamma. Jag bar nu gjort, hvad jag skulle göra. Han låste till skåpet fullkomligt; derefter bidade han ett ögonblick, oviss om hvad ban i det nästa skulle göra. Han ville att det skulle se ut, som om stölden blifvit begången af en inbrottstjuf; detta, tänkte han, skulle blifva fallet, om hen öppnade ett fönster. Han trodde sig ej om att lägga sir Arthurs nyckel tillbaka i den gömma, der han tagit den, och derför slängde han den på golfvet. Han gick för andra gången och stängde den dörr, som ledde ut till förstugan utan att vidtaga det försigtighetsmåttet att efterse orsaken till dess öppnande. Hade han sett noga ut åt förstugan, skulle han ha blifvit varse en nerlutad gestalt, som med blekt, sorgset ansigte och ångestfulla blickar åsåg allt hvad han gjorde. Efter att ha lyftet upp penningpåsen och släckt ljuset, skyndade Jasper Lovder till ett af fönstren. Han öppnade det och klef derigenom med sin börda nära sluten intill sig försigtigt ner på terrasgen. Seden han väl