— — mellan en så oskyldig flicka som denna och en sådan brottsling som ni är. — Huru! Ni vill ej sammanviga oss? — Nej, jag vill ej! En blixt lyste ur Röde Carvollis ögon, ådrorna i hans panna vidgades. — Ni trotsar mig? sade han hest. — Nej, sade presten. Jag trotsar er ej! Men jeg är Guds tjenare, och jag kan ej biträda vid en sådan vigsel som denna. Jag kan ej binda en qvinna, som ej är villig dertill, vid någon man. Röfvaranföraren såg ännu mera bister ut. — Ah, ni bar samvetsbetänkligheter! sade han hånfullt. Nåväl, må så vara! Men bruden skall samtyoka. Ni känner mig ej ännu. Jag har begått dåd, som skulle komma ert blod att stelna! Hören hit der! Tre af er, karlar, må komma häråt! Tre af de största röfvarne, beväpnade ända till tänderna, kommo fram till upphöjningen. — Gripen damens tre engelska följeslagare! dundrade Röde Carvelli. Inom ett ögonblick voro mrs Popley, hevnes son och Guy Tressilian fasttagna af lagbrytarne. — Ni ser! utbrast Röde Carvelli i det han såg ner på Olla med ett ansigte, aom liknade en demons. Ni måste lära er begripa, huru follständigt ni och era vänner äro i mitt våld. Nu har jag föresatt mig, att ett sådant giftermål, som brukas i verlden, skall föreiggå oss emellan. Jag skall än en gång fråga er, om ni vill bli min hustru. Men först skall ni veta hvad som är beroende på ert svar. Han vände sig mot de karlar, som böllo fångarne. — Dragen era dolkar, befallde hav. Karlarne lydde, och deras dolkklingor glimmade i ljusskenet.