stor, starkt bygd äldre man. Han hade blifvit gripen af Röde Carvellis utskickade, då han var stadd på hemvägen från en af sina församlingsbors dödsbädd. Räfvarhöfdiogen hade redan underrättat honom om, hvad man väntade af honom, men det var tydligt, att han ej tyckte om uppdraget. t Olla betraktade honom med allvarlig min. Han hade ingalunda ett vackert ansigte, men det var enkelt redligt och djupt allvarligt. Olla såg genast, att ban hyste medlidande med henne och var vänligt stämd mot henne, under det han betraktade hennes tillfångatagare med vämjelse. — Ni kan skrida till ceremonien, vördnadsvärde padre, sade Carvelli i bånande ton. Jag har ej synnerligt tycke för personer af ert stånd; men den unga engelskan här är liksom alla andra qvinnor mycket svag för presterskapet. Gift oss på allra bästa vis, och med förbundna ögon, liksom ni fördes hit skall ni föras härifrån, men med fickorna fulla af guld. Presten riktade sina blickar på Olla. — Min dotter, sade han i mild och öfvertygande ton, skall jag uppfatta saken så, att ni fogar er i omständigheterna och; samtycker till att gifta er med denne man Guiseppa Carvelli? — Nej, nej, utbrast Olla med passionerad röst. Jag är blott en värnlös fånge, men jag vill ej gifta mig med honom. Ej ens för ett rädda mitt lif skulle jag vilja låta sammanviga mig vid honom. Vördige fader, jag tillhör ett annat folk än ni, har ej ens samma religion som ni, men i den Guds namn, som vi båda dyrka, besvär jag er att vara min vän! — Ack, jag är lika vanmäktig som ni, svarade presten. Äfven jag är en fånge. Men jag säger er, Guiseppe Carvelli, tillade han med värdighet, att jag vägrar att lyda er vilja. Jag vill ej förolämpa Gud, hvars tjenare jag är, genom stt nedkalla hans välsignelse öfver en förening