Råttegångsoch Polissaker. Rådbusrätten. Våldet å exercisheden. Med den förut omnämnde beväringsynglingen Ninus Carlsson, hvilken blifvit tilltalad och häktad för det ban d. 1 d:s på aftonen å exercisheden utanför beväringslägret öfverfallit och med lifsfarligt vapen sårat arbetskarlen Johan Norman, med den påföljd att denne illa skadad måste afföras till Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset, der han ännu vårdas, företogs igår ransakning inför rådbusrättens tredje afdelning. Carlsson, som vid polisförhören på det ihärdigaste nekat för att ha slagit eller sårat Norman, utan sökt göra troligt att det varit en annan beväringsyngling som utfört våldet, erkände nu att ban, sedan han at Norman först erhållit en örfil, dragit sin sabel ock hållit den framför sig i jemnhöjd med magen. Härunder hade den kringstående folkmassan trängt på starkt, hvarför det kunde vara en möjlighet att sa belspetsen derunder råkat och sårat Norman, men sjelf hade han ej med vett och vilja utdelat någon stöt. För Normans hörande, ifall hans helsotillstånd sådant medgifver, äfvensom för inkallande af vederbörande beväriogsbefäl, uppsköts målets vidare behandling t ll nästa onsdag kl. 12 midd. och återförpassades Carlsson till celltängelset. Från Warberg. Den 5 dennes förevar ransakning med hemmansegaren Carl Johan Johansson från Wallby, Alfshögs socken, Faurås härad, och hans svägerska Aunette Bengtsdotter, begge häktade och tilltalade för mord genom gift å Anna Jobanna Bengtsdotter, hustru till Carl Johan och syster till Annette. Vid första polisförhöret hade Carl Johan till en del erkänt sig skyldig till brottet, men Annette nekat. Vid denna ransakning erkände sig båda, temligen öfverensstämmande, skyldiga. . Carl Joban erkände, att under en längre tid ett mindre godt förhållande varit rådande mellan honom och hustrun, så att hon till och med varit föremål för hugg och slag af honom. Af ransakningen framgick vidare, att mannen och hans svägerska haft brottsligt umgänge med hvarandra sedan sistlidne böst och att de allt sedan sistlidne Värfrudag varit öfverens om att undanrodja hustrun. Detta erkände båda. Såsom motiv till brottet uppgaf mannen bland annat, att han ville komma åt svägerskans hemgift, 3000 daler, hvilket naturligtvis icke kunde ske på annat sätt, än att de gifte sig med hvarandra. Carl Johan sade sig sjelf hafva kommit på tanken att bringa hustrun om lifvet och blef snart derom öfverens med svägerskan. Denna hade i slutet at sistl. mars månad bedt Carl Johan, då han i något ärende i sällskap med hustrun skulle resa till Slöinge och under vägen träffa sin mor och syster i Skrea, att anmoda någon af dem att gifva hustrun gift, hvarföre Carl Johan äfven medtog arsenik. (Inom arentes bör nämnas, att det på arsenik icke finnes rist i Halland, då det af lumpsamlare och andra kringstrykare utbjudas till salu under namn af Hvitt inte) Carl Johan hade köpt giftet af en man från ind. Carl Johans mor och syster hade emellertid icke lust att åtaga sig det brottsliga uppdraget, hvarföre. svägerskan, när det äkta paret återkom hem, yttrat: Du kommer hem med henne likadan! Svä gerskan mottog nu arseniken och gömde den i sir kista. Straxt derefter, en söndag, insjuknade hustrun i magplågor (!) ehuru först påföljande onsdag de båda häktade kommo öfverens om att gifva henne gift hvilket ock skedde sålunda, att det inlades i en s. k sockerkaksbakelse, hvaraf såväl Carl Johan som hans ena barn och svägerska tagit hvar sin bit och hu strun derefter resten, hvari arsenik. sönderstött til fint pulver, var inlagd. Hustrun insjuknade derefte: i svåra magplågor och kräkvingar, men när bon på följande fredag ansågs kunna återbemta sig från följ derna af giftet, blefvo brottslingarne öfverens om at gifva henne mera. Detta skedde ock flera gånge samma dag, då arsenik blandades såväl i kaffe sor medikamenter, som hon förtärde för sin sjukdom Lördags morgon afled hon. De häktade erkänna som sagdt, begge någorlunda öfverensstämmando sit äsliga brott, men synas icke, efter hvad omständig eterna gifva vid handen, hafva nog besinning elle tanke på detsammas beskaffenhet. Första misstanken om brottet bärledde sig, efte hvad man anser, från den omständigheten, att Ca Johan sjelf till sin svåger yttrat med afseende p hustruns död: det måtte väl ingen kunna misstänk mig, att jag gjort henne något illa. På denna puni står saken nu. -Ransakningen kommer att fortsätta