Göteborgsposten – 10 juni 1874, sida 2

foten bort de dyrbara sabrikaterna Allt är färdigt, ooh presten väntar. Ni måste komma. Han höll ut. sin hand mot henne. Olla tillknäppte helt lugnt sin kofta, satte sin hatt på hufvudet och gjorde tecken åt Tressilian och Popley att gå före henne. Derefter tog hon mrs Popleys arm, och sällskapet begaf sig ut i det yttre rummet. Det ver verkligen en: festlig anblick, som här mötte dem. Väggarne voro beklädda med löf och blommor, bland hvilka hundratals lyktor glänste. Vid sidan af rummet flammade en stor brass. Midt i det långa oregelbundna rummet stod ett nyligen förfärdigadt bord, betäckt med en ren duk. På denna voro rätter af olika slag framsatta, oliver, vindrufror, bakverk och dylikt samt vin af de utsöktaste slag, som Italien frambringar. Utefter väggarne voro lagbrytarne uppställda, alla i högtidskläder, alla tysta och nyfiket afvaktande, hvad som komma skulle. Vid ena ändan af rummet var en upphöjning, betäckt af en matta. Här voro två stolar ställda sida vid sida liksom två troner. Röde Carvelli steg upp på denna upphöjning och till hälften ledde till hälften släpade Olla efter sig. Tryekande hennes arm hårdt intill sin tvingade han henne att vända sitt ahsigte mot den laglösa samlingen. Men det var ej några milda eller resignerade ögonkast Olla gaf legbrytarbandet. Hennes mörka ögon voro folla af trote, hennes ansigte glödde och hennes läppar voro krökta till ett uttryck af djupt förakt. Hennes lilla ädla hufvud var högt uppburet, och hela hennes hållning och min uttryckte bättre än ord kunde ha gjort hennes trotsighet och förakt. En af lagbrytarbandet höjde ett hurrarop, hvari hans kemrater instämde. (Forts.)