Göteborgsposten – 9 juni 1874, sida 2

— Vi skola ej oroa oss öfver namn, sade Olla mun tert. I sinom tid skola vi minnas alltsammans. Just uu Jasper, äro vi i en obehaglig belägenhet, och vi måst arbeta på att komma ur den. Vi måste hålla våra krafte uppe, och för att kunna det måste vi äta. Jag tror ej att något sätt ännu blifvit uppfunnet, vare sig för de mes ledsna eller mest glada menniskor, att uppehålla lifve utan föda. Popley satte fram ett par stolar till bordet. Olla to; plats, och Tressilian satte sig midt eraot henne. Måltide bestod af kallt kött, bröd, frukter och vin, och såväl Oll som Guy åto med god aptit, under det mrs Popley ocl hennes son intogo sin andel aj måltiden borta i ett höraföcellen. Måltiden var knappt slutad, förr än Olla hörde fotste; i rummet utanför. — Röfvaranföraren kommer, utbrast hon. Jasper, ha får ej se den förändring, som försiggått med er. Var go gå in i rummet härintill. Följ honom, Popley. Mrs Pople: ekall stanna qvar hos mig: Utan att göra några frågor gick Tressilian in i de inre rummet, det som var bestämdt för hans och Popley bogagnande. Hens uppassare följde honom och tillslö dörren efter honom. I västa ögonblick vreds den stora nyckeln omkrisg låset till Ollas cell, den tunga dörren öppnades gnissland på sina gångjern, och röfvaranföraren steg in i det dunkl rummet. Han stannade nära tröskeln och kastade en skar) blick omkring sig. Då han båg huru litet som var qva af de födoämnen han skickat in till fångarne, smålog har och yttrade i det han tillslöt dörren: — Det gläder mig se, att er fångenskap ej betagi er aptiten, signorina. I trots af ert mod på morgoner väntade jag finna er oförmögen att äta, modlös, gråtandel