Göteborgsposten – 9 juni 1874, sida 1

gelset och de faror, som hotade henne, öfverlemnade Olla sig helt och hållet åt ögonblickets häaryckning. Slutligen reste Tressilian sig upp och såg sig omkring äonu mera forskande. Då reste äfven Olla sig upp och lade sin hand på hans arm. — Ni undrar, hvar ni befinner er, mr Lowder? sade hon sakta.j — Lowder? upprepade Guy och rynkade sina vackra ögonbryn något. Ollas hopp sjönk. — Kommer ni ej ihåg att ert namn är Jasper Lowder? frågade hon. — Lowder? upprepade Tressilian ånyo i det han strök sig om pannan med ena handen, liksom för att aflägsna det töcken, som ännu hvilade öfver hens förstånd. Nampet är mig bekant. Jag känner igen det — men huru det än kommer sig, kan jag ej minnas fullkomligt. Mitt hufvud är ej klart. — Men försök att mionas, bad Olla. Det är ert oget namn, Jesper. Troasiliao skakade sitt vackra hufvud med ett förvirradt småleende. — Jag — jag tror ej att det är mitt namn, svarade han, men jag kan ej bestämdt minnas! Jag hoppas att allt snert skall bli redigt i mitt hufvud. Ert ansigte förefaller mig mycket förtroligt! Får jag fråga efter ert namn? — Mitt namn är Olla Rymple. — Ett vackert namn — Ölla, sade Tressilian. Det kommer as naturligt till mina läppar! Olla! Hvar äro vi? — Vi äro i den beryktade eller vanryktade röfvarhöfdingen Röde Carvellis håla. — I ep röfvarkula? — Ja. Ni led skeppsbrott på kusten af Sicilien, mr Lowder, under en fruktansvärd storm —