Göteborgsposten – 9 juni 1874, sida 1

———— —— RFVSSIlV. oblas oro för den stackars Guy Trossilian — då han låg hjelplöst utsträckt på bädden i röfvarhålan efter den laglöse doktorns vågsamma experiment — hann att öfvergå till djup förfäran, innan det återvändarde medvetandets svaga rodnad uppsteg i de bleka, magra kinderna och innen det breda bröstet började att höjas och sänkas af hjertats förnyade slag. Men de tunga ögonlocken darrade och upplyftades slntligen. De blå ögonen kastade oroligt frågande blickar omkring den dystra cellen, på mrs Popley och hennes son samt stannade slutligen på Ollas vackra ansigte. Fliokan, som låg på knä bredvid honom och höll hans tunna hand i sina, mötte hans blick och gaf akt på honom med andlös oro. Eu hoppets stråle upplyste hennes ansigte, då hon såg stt det låg ett uttryck af undran i hans ögon, gitvande tillkänna att förnuftets gnista åter var tänd inom honom. Den bedöfvade själen vaknade upp till lif och ljus. ! Under några ögonblick rådde en fallkomlig tystnad i den dunkla eellen. Ljulskenet från lyktan föll på Tresdilians spökligt bloka aneigte och på den lilla gestalten som knäböjde vid hans sida. Plötsligt började Guy röra sig på sin bädd, höjde hufvudet på sin hand, i det han tog stöd med armbågen och yttrade med den klara ifriga röst, som förr utmärkt honom: — Hvad är detta för ett ställe? Jag — jag minnes ej — ollas onsigte blef helt strålande. Tårarne kommo i hennes ögon; hennes läppar darrade. — Oh; käre Popley, utbrast hon, han blir sådan han fordom varit. Gud har återskänkt honom hans förstånd: På en gång snyftande och skrattande, glömsk af tän