Göteborgsposten – 9 juni 1874, sida 1

— fin storm! Ja, jag minnes en storm. — Ni blef uppkastad i land, och ert hufvud fick ett ;åldsamt slag mot en klippa! Er hjerna blef skadad, och ni här sedan dess ej varit sådan ni skulle vara! Jag för r till England, eller rättare jag afreste till England med er. Denna morgon lemnade vi Nespel i ett åkdon för att fara till Termoli! Vi blefvo tillfångatagna af röfvare, och de ha fört oss till sitt gömställe i Monte del Matese! Jag förmodar, att de ämna qvarhålla oss, till de fått lösepenDing för oss. Tressilian uttryckte sin öfverraskning ock gjorde åtskilliga frågor, som Olla besvarade. Några minuters samtal var tillräcklig för att gifva baroneteos son en klar uppfattning af sin nuvarande belägenhet och omgifning. Men ingen nyckel kunde påhittas till att för hans minne öppna det förflutna. Detta minne slumrade fortfarande och ville ej vakna. Hen antog med betydlig obenägenhet och uttryckta trifrelsmål det namn, som hade tilldelats honom, men beklagade sig i sammanhang dermed öfver att hans hufvud ej var klart, att hans minne var borta. Det var märkvärdigt att det töcken, som hvilat öfver hans förstånd, skingrats eå mycket som det gjort — att förståndet återtagit alla sina funktioner utom denna ends, erinringens. Han kunde tänka, resonnera, uppgöra planer, men han kunde ej draga sig till minnes det förflutna. — Men ni skall återfå ert minne, förklarade Olla hoppfullt. Ni skall erhålla en läkare af bästa slag, om vi någonsin återfå vår frihet. Då ni nu är så nära återstäld, hyser jag den förtröstan, att ni under en god läkares vård skall bli fullkomligt återställd. — Jag hoppas det, sade Tressilian med ett förvirradt uttryck i sina blå glänsande ögon. Det förekommer mig nästan: som om jog kunde minnas — och dock kan jag det ej! Jag tror knappt, att ni gifrit mig mitt verkliga namn, tillade han och auckade tungt. :