Göteborgsposten – 5 juni 1874, sida 1

stämma. Jag kan ej lemna er någon upplysning om den saken, min gode man. Mr Guy har ej talat med mig mer än en gång, sedan han kom hem, fastän han förr i verlden hade mig ofta i minnet. Jag sade alltid, att resor i utlandet och en utländsk uppfostran skulle skämma bort honom. De skulle förderfva en engel. Han är ej densamme Guy jag. kände i hans barndom. En blixt lyste i Palestros ögon. Det var tydligt, att han tog dessa sista ord efter bokstafven. — Ej densamme? utbrast han, — Nej!. Han är sig så olik, som om han vore en annan menniska! Han är så undorlig och tyst, som om han hade en hemlighet på bjertat. Förr älskade jag sjelfva den mark ban trampade på, och då han nu är i trädgården förekommer det mig som om en orm smugit sig in. Han her ej några vänliga ord för mig, ej några småleenden, ej ens några blickar! Åh, han är mycket förändrad! I går till exempel, då hans samle hund, som han förr tyckte så mycket om, på lek nafsade i hans ben, lyftade han foten och sparkade det stackars djuret. Jag såg på, och mr Guy rynkade ögonbrynen mot mig, då han slutat. — Var han borta länge? — I fem år. Men fem år borde ej ha åstadkommit en så stor förändring. Palestro blef tankfull. Den gamle trädgårdsmästarens ord väckte hos den sluge italienaren en misstanka om verkliga förhållandet. — I alla. händelser, sode han för sig sjelf, skall jag anklaga. den unge, milorden för att ha inkräktat en annan mans. plats. . Om det ej är. detta, är. det någonting annat. Det finnes en hemlighet här, som jag måste lösa. Efter en stund lemnade Palestro den pratsjuke gamle mennen och gick in i den skuggrika parken. Här. stannade han en stund och öfrertänkte, hvad som vore bäst för honom att göra. Forts.)