Göteborgsposten – 4 juni 1874, sida 2

ven amerikanska fartyg, sedan det visat sig, tt många engelsmän gingo under falsk ameikansk flagg. Kommen till Skottland måste dan derföre anförtro sitt fartyg åt ongelsk konvoj och var i fara att under norska kusten slifva tagen af en dansk kapare. Åfven hans temresa var ej utan äfventyr, emedan krig Jå utbrutit mellan England och Förenta Staerna. De ifrågavarande anteckningarna äro ej kritna för offentligheten, utan ursprungligen imnade att stanna inom familjen såsom enkla, aktiska dagboksanteckningar. Men då de beröra förhållanden, som ligga tillräckligt långt tillbaka för att ba öfvergått från det lefvande minnet till historien, och då svensken ju gerna inhämtar hvad en främling har att säga om bans fosterland, vågar jag tro att ett och annat ur dessa anteckningar skall läsas med nöje af många bland Göteborgspostens läsare. Erivringar från en tvåårig vistelse som amerikansk konsul i Göteborg (1810—-12) af presideut Riebard 8. Smith i Philadelphia. Vägen öfver Atlanten var tillryggalagd; vi hade passerat Nordsjön och Kattegat och befunno 088 i den skärgård der Göta elf faller ut. Här fiogo vi lots ombord. Jag skulle sannerligen eljest ha känt mig ängslig öfver att segla fram mellan dessa otantliga klippor, som döko upp ur vattnet rundt omkring, och hvilka vi passerade förbi på endasc några få fots afstånd. Winga redd, en vik eller hamn inom denna klippiga skärgård, var samlingeplatsen för de fartyg, som gingo, från och till Östersjön. Här låg för ankare en flotta af flere bundra fartyg. De engelska örlogsskepp, som hade i uppdrag att konvojera köpmansfartyg genom sundet och bälterna, hvilkas stränder voro at danskarne starkt befästade och bevakade af talrika kryssare, måste naturligtvis vara af största slaget och ötverträffade i storlek och utrustoing betydligt de örlogstartyg, under hvilkas konvoj vi gått öfver Nordsjön. Jag bemärkte bland dessa ett linieskepp om 120 kanoner, ett (Admiral Nelsons The Victory) om 90, två om 74, och åtskill ga andra mindre. Efter att hafva passerat förbi desea, kommo vi in i en liten, på alla sidor at klippan omgifven bamn, kallad Känsö, . som begagnades till karantänsplats. Vi gingo här till ankars; en officer kom ombord för att affordra oss våra dokumenter, hvilka skulle skickas till Sundhetsbyrån; hvarefter vi följande dagen fingo tillåtelse att begifva oss upp till staden, Man hade sagt oss, att afståndet var endast två mil, och det förundrade oss derföre, att vi efter mer än en timmas segling för en frisk bris ännu ej fått staden i sigte. En af passagerarna frågade gossen, som skötte vår båt, och förstod engelska, huru gammal han var. Aderton år, blef svaret. Näåväl min gosse, anmärkte han, ri så fall, och om edra år äro lika långa som edra mil, måste du vara bra gammal. Vi visste då ej, att en svensk mil är nära nog lika lång, som 7 ergelska. Slutligen kommo vi till en förstad, der vi gingo i land och blefvo förda till ett hotel, i grannskapet af varfvet, hvilket hotel mycket besöktes af amerikanska sjökaptener. Den scen, som mötte mig i lard, roade och intresserade mig på det högsta. Gatan var mycket smal och utan trottoarer. Vagnar, kärror och folk voro blandade om hvarandra på ett för mig alldeles nytt sätt. Allmogen i sina egendomliga drögter: qvinnorna med korta kjolar, bjerta, röda eller blåa strumpor, och männerna med kortklippt hår, grofva runda jackor och stora stöflor — alla buller om buller skrattande, hojtande och pratande på ett för mig alldeles obegripligt språk; — allt detta sängelade så min uppmärksamhet, att min vägvisare emellanåt. måste rycka mig undan åkdonen, så att jag ej skulle blifva öfverkörd. Vid min ankomst till hotellet träffade jag en mävgd amerikanare, som berättade mig, att flere Pdiladelphiaboar befanno sig i staden, som låg på endast en engelsk mils afstånd. Nästa dag sammanträffade jag med dessa landsmän, bland hvilka voro hrr Jobn Connel, Redman Lawrence med flera trån Philadephia samt åtskilliga från New England. Jag framlemvade mitt introduktionsbref till handelsfirman Hotterman Å C:o och rönte det hjortligaste mottagande på denna firmas kontor, der man lofvade att på allt sätt gå mig tillbanda i de affärer, för hvilka jag kommit öfver till Europa. I enlighet med de instruktioner jag fört med mig, dröjde jag ej att eätta mig i korrespondens med framstående handelsbus : London, Amsterdam, Hamburg och 8S:t Petersburg. De underrättelser, som från dem ingingo, skulle blifva bestämmande för mig vid valet af marknad för mitt cargo. Under afvaktan på svar gjorde jag med några af miva amerikanska väoner en utflygt till Trollbättan, som tömmer sjön Wenorns vatten i Göta elf, hvilken rinner förbi Göteborg ut till hafvet. Min gode vän mr John Connell hade presenterat mig för sin consignåe mr Björnberg, en mycket inflytelserik köpman i Göteborg, och från denne erhöll jag tillika med mr Connell och mr John Hemphill från Wilmington, Delaware, inbjudning till en fest, som mr Björnberg skulle gifva för tvenne sina döttrar, hvilka under veckan blifvit sammanvigda med tvenne officerare i armån. Festen egde rum på mr Björnbergs splendida landtställe, ungefär 6 engelska mil från staden. Gästerna voro inbjudna till kl. 2 e. m., och antogos blifva 200 till antalet. Vi blefvo tillsagda, att de, som ej kunde skaffa sig vagnar, hvaraf endast ett ringa antal etod att få hyra i Göteborg, skulle vid middagstiden infinna sig vid posthuset, der skjuts skulle vara i ordning för dem. Till följe deraf begåfvo vi oss på den utsatta tiden till uppgifoa ställe och fanno der 20 å L D2 JL UMRNIl.