Göteborgsposten – 4 juni 1874, sida 1

pannan med. sin röda sidennäsduk. Jag har nu följt villebrådets spår ända till dess bo. Och en lång tid har det åtgått derför — tre runda timmar har jag fått springa; men han skall få betala mig för dot. Han fortsatte ein promenad långsammare, seden han åter tagit på sig öfverrockon och ytterholoduken. Efter några minuter befann han sig vid den pittoreska srindvaktarstugan vid ändan af den all6, som ledde upp till. slottet Tressilian. Huset var bygdt of gråsten, omslingradt af vinrankor och hade ett litet fönster, som vette åt vägen. Dörren var äfven på den emot vägen belägna sidan af huset. Etter en kort öfverläggning med sig sjelf gick Palestro fram till grindvaktarstugans dörr och knackade på. Grindvaktarens hustru, en till:åren kommen qvinna, öppnade dörren och frågade hvad han ville. — Jag är mycket trött, sade Palestro ödmjukt. Jag bar tillryggalagt en lång väg. Vill ni gifva mig tillåtelse att sitta ver här vid brasan under några minuter? Qvinnan mönstrade honom skarpt. Hon var ej vänligt stämd mot kringstrykare; men Palestros synbarliga trötthet vädjade till bennes medfödda godhet. Han var anständigt klädd, synbarligen en utländing, och hans magra ansigte var nästan blekt af trötthet. Hon beslöt att släppa in honom; — Kom in, sir, och tag plats vid elden, sade hon i det hon öppnade dörren på vid gafvel. Palestro bugade Big tecksamt och steg in. Qvinnan ställde fram en stol vid kaminer, Palestro tog af sig sina ytterplagg och satte sig ner, sträckande ut sina långa beniga händer mot elden. Grindvekterskan återtog den plats hon lemnat, då Palestro knackade på, och tog upp en stor träbricka fylld med äpplen, som hon skalade. Under några minuter satt italienaren tyst och njöt af