— — ——— — Doktorn drog upp ur sin ficka en kirurgisk instrumentlåda och valde ett lämpligt instrument. Med skarpt öga och stadig hand började han derefter undersöka Guys sår. — En svår casus! mumlade han. Jag ser orsaken till det onda, men jag tror ej, att jag kan nå den. Han fortsatte sin undersökning, och Guy utstod smärtan med samma tålamod, som utmärkt honom, allt sedan han fick sin skada. Olla gaf akt på röfvare-doktorns åtgöranden, med hopknäppta händer och vidt utspärrade ögon. Mrs Popley höll händerna för ansigtet. I några ögonblick, som föreföllo Olla som en evighet pågick undersökningen under tystnad. Derefter hördes ett glädjerop från doktorn, åtföljdt af ett gällt anskri af smärta från Tressilian. I samma ögonblick sprang Tressilian upp från stolen, tog ett hopp framåt och föll afsvimmad till golfvet. Doktorn torkade på jackan sitt blodiga instrument och lade det åter in i sin låda. — Jag har ej botat honom, yttrade han. Jag har höjt don nedtryckta biten af hufvudskålen något litet, signorins, men det erfordras en större skicklighet än min för att utföra operationen med fullkomlig framgång. Om ni någonsin kommer härifrån och han lefver, så för honom till någon stor kirurg. Hvad honom för ögonblicket beträffar, tillade han allvarligt, så har jag antingen hjelpt honom eller dödat honom — jag vet ej hvilketdera! Olla uppgaf ett rop af förfäran; Popley satte ifrån sig sin lykta, lyftade upp den stackars Treszilian och bar honom till de utbredda-täckena, der han lade ner honom. Doktorn närmade sig bädden och såg ner på den känslolöse mannen; derefter mumlade han något om att han ej kunde göra mera, och att han ej ville, att kaptenen skulle få veta hvad han redan gjort, smög sig så sakta ooh med rädd min ut ur vellen samt låste dörren efter sig.