Utom skolan äro de sysselsatta med arbete i sina celler mestadels hörande till den mångfaldiga och omfattande industri som inbegripes under den allmänna benämningen varticles de Paris-, och många af dem visa en öfverraskande skicklighet. De aldra minsta träda upp glasperlor på tråd eller repa charpie. Att träntagas arbetet är ett straff. Till att börja med äro barnen i förtjusning öfver att slippa göra någonting, men denna känsla varar icke länge. Eneamheten trycker dem, och man ser dem snart få ett helt annat yttre än den helsa och det goda humör som ofta de små arbetarne visa. Det är också alltid med glädje som de återtaga arbetet, när de erhålla det. Ingenting är emellertid på en gång mera kuriöst och mera bedröfligt än att se dessa långa rader at barnhufvuden med håret afstubbadt och med de mest skiftande och olikartade uttryck ifrån en slöhet, som nästan är idiotism, till den illparigaste och elakaste slughet. Oldtfadren, så till sägandes, bland dem alla var en lång räkel med mustascher, 19 år gammal (jag vet icke hvarföre undantag blifvit gjordt tör honom, ty den högsta åldern är annars 16 år). Han var insatt på begäran af föräldrarne, som aldrig låtit honom gå hvarken i kyrkan eller i skolan och som nu beklaga sig öfver att han råkat på dåliga vägar! Hvarföre kan man icke sätta sådana föräldrar i ÅGrande Roquette medan barnen sitta i Petite En liten åttaåring, men som såg ut att vara ännu ett par år yngre, i hvars lifliga och glada ansigte ögonen spelade som på en ekorre, tillfrågades hvarföre han befann sig der och hvad han hade gjort. — ÅIngenting alls, msieu. — Nen man hade inte satt dig i fängelse om du ingenting ondt hade gjort. — Msieu, det var för att mamma skickat mig ett ärende, och då mötte jag en kamrat, och då... — Vaktmästaren upplyste, att man hade tagit honom och kamraten kl. 3 på morgonen på boulevarden, der de roade sig med att slå in fönsterrutor. Den följande hade en slö blick och svarade knappt när man frågade honom, Vaktmästaren omtalade att han var der för att han på gatan hade ryckt ifrån en liten flicka en kappa som hon bar på armen. Det var en annan större pojke som hade narrat honom härtill, men som hade sprungit sin väg när han såg den andre fast. — Hvad hette den der elyngeln?, frågade vaktmästaren. — Jag vet inte, misieu. — Kände du honom inte: — Jo, msieu, jag hade mött honom när jag kom ur skolan. Han hade bjudit mig på en. kanon. : Kappan skulle vara åt honom. — ÅHvad skulle han ha den till — Han skulle ha den att ligga på. . Ä En annan hade rymt hemifrån för att det var för varmt, en annan derföre att han hade rifvit ett hål på sina byxor. Det är en passion hos alla dessa förderfvade pojkar att föra ett kringstrykande lif och häri ligger roten och upphotvet till alla deras felsteg och alla deras olyckor. Först tiggeri och sedan stöld, det är den vanliga vägen. Då man just nu, i Sverige sysselsätter sig med frågan om upprättande af räddningekolonier, torde det vara af intresse att se huru försök, som gjordes dermed här i Frankrike, slagit ut. De ha nemligen varit långt i från att allesammans lyckas lika väl som Mettray, hvilken i detta afeeende är hela verldens mönsteranstalt. — Är 1865 gjorde kejsarinnan ett besök i Roquette, dertill föranledd af ett tal af br Jules Simon i lagstiftande kåren, hvilket på sin tid hade gjort stort uppseende. Hennes bjerta, som alltid var öppet för deltagandet, upprördes vid åsynen af dessa hundratale barn vid denna späda ålder, instängda i celler; hon förklarade, att deras öde syntes henne vara alltför rysligt, och hon tillkännagaf sin önskan att se dem förflyttade till räddningakolonier på landet. Detta öfverensstämde för öfrigt med lagens stadgande rörande de barn, som äro dömda till mer än sex månaders fängelse eller som äro, såsom en enkel disciplinär åtgärd, inneslutna till någon viss ålder. Kejsarinnan. hade uttalat sin mening helt högt, så att alla barnen i sina skol-celler hade hört henne. Så länge hon var närvarande tordes de icke opponera sig emot den lindring, som hon ville bereda dem, men hvilken de i stället betraktade såsom ett afskyvärdt och orättvist förvärrande af sin ställning. Ett slags uppror utbröt ibland dem, de förde ett förskräckligt oväsen, ooh några bland dem, som räknades till de bättre, bröto sönder sina verktyg och hissade upp sig till fönstergluggen, för att kasta ner bitarne på gården. Ingenting tyckes vara naturligare, menskligare och rättvisare än kejsarinnans afsigt, men Petite Roquette är ännu Paris, och det var Parise som barnen icke ville lemna, för att i stället gå ute och arbeta på landet. Parisgaminen är Parisrännstenens ogräs, som icke kan lefva utom sin födelseatmosfer. Också har, med undantag af Mettray, ingen enda at de . andra kolonierna kunnat göra någonting godt af de små parisarne, hvilka äro absolut emot landtliga sysselsättningar. Vaktmästaren omtalade ett exempel på följderna af den goda afsigt. som hade fört de unga fångarne bort ifrån Paris. Ett af de bästa subjekterna i Petite Roquette, som skulle komma ut om sex månader och för hvilken skyddsföreningen (lSocictå de patronage, hvartill jag en annan gång torde få återkomma) särskildt intresserade sig, hade blifvit skickad till en åkerbrukskoloni på Corsika. Han reste med harmen i hjertat öfver denna välgerning. Framkommen utbrast hans raseri i brott mot disciplinen, och man måste låta honom genomgå olika straffgrader. Han skickades slutligen till Frankrikes ostindiska besittningar, just der som några månader senare utbröt den förfärliga revolt, då de unga fångarne dädada allar hrända gina wall