Göteborgsposten – 29 maj 1874, sida 1

— och hvad skulle det ha gjort för nytta? frågade: Olla. Då man är i fara behöfver man väl hela sitt förstånd. Om jag gråtit och klagat, skulle denne Röde Carvelli, såsom han kallar sig, ha plundrat oss alla — kanhända dödat oss! Det är ej mitt sätt och ligger ej i min natur att sitta och gråta, då jag behöfver allt mitt mod och hela min kallblodighet, och dessutom har jag för hög sjelfkänsla, för mycken aktning för mig sjelf för att låta denne demon se att jag är rädd för honom. — Hvad skall ert öde bli, miss Olla? frågade den gamla amman snyftande. — Gud allena vet det, svarade Olla med en blick uppåt. Men låt oss ej göra saken värre än den är, min goda Popley; den är alldeles tillräckligt dålig i sig sjelf: Och låt oss ej heller bereda denne skurk den tillfredsställelsen att visa oss förskräckta. Om vi hålla modet uppe, skola vi bli mycket bättre behandlade än annars. Utsigten till att undkomma synes litet tvifvelaktig, jag medgifver det, men låtom oss hoppas det bästa. Gud hur ej ännu öfvergifvit oss. i . Hon kysste sin gamla ammas tårdränkta ansigte, och under) inflytandet af Ollas hoppfullhet började äfven mrs Popley att se något muntrare ut. Jim Popley började äfven, trots den förtviflade belägenheten att slå ifrån sig eller möjligen dölja sin dysterhet. Å — Hvad Jasper ser blek och trött ut, sade Olla med en blick på den stackars Guy Tressilian. Hans förbindning öfver såret har kommit i oordning. Och hvar är hans hatt? — Den förlorades, då vi blefvo tillfångatagna, sade Popley. — Han var bakom mig, och jag märkte ej, att hans hatt var borta, sade Olla. . Kan solen ha skadat hans hufvud månne? — Jag tror det ej, svarade Popley. Jag skall se till hans sår och sätta förbindningen i bättre ordning.