Göteborgsposten – 28 maj 1874, sida 2

i bergspasset, och enart försvunno de bakom en framskjutande klippa ur Ollas åsyn. — Kom! sade Oarvolli i det han fattade Ollas hand. Den här vägen. Han ledde henne mot den branta bergsväggen, och Olla. märkte nu, att dess yta var oregelbunden och att ordentliga fotsteg voro inhuggaa i ytan, ehuru de för en vanlig betraktare ej voro märkbara. i Röfvarhöfdingen steg uppför klippan med en stenbocks svighet. Frigörande sig från hans handtag följde Olla efter honom utan att en enda gång förlora sitt fotfäste, och efter henne följde Guy Tressilian, de återstående röfvarne, mrs Popley och Jim. På ett afstånd af tjugo fot från botten framsköt en klippa ur den fasta väggen, fullkomligt döljande en öppning bakom dem. Denna öppning tycktes vara inträdet till en håla, som sträckte eig in i bergets inre. Ett mera skickligt doldt gömställe kan spårligen låta tänka sig, ty det var ej förrän de voro inom fem fots afstånd derifrån som den skarpsynta Olla ens upptäckte tillvaron af öpp ningen. Äfven i ett annat afseende borde detta gömställe vara bland de tryggaste man kunde tänka sig, ty en mer dold bakom den dörrlika utskjutning af bergväggen, som fullkomligt betäckte öppningen, skulle ha kunnat hålla er belägrande arms i schack. Carvelli steg upp ända till öppningen och försvam bakom den utskjutande klippav, der han stannade till des: Olla hunnit till hans sida. — Gif mig nu er hand, sade har. — Nej tack, sade Olla likgiltigt. Ni kan visa väger och jag skall följa; men jag vill ej vidröra er hand de får pi ursäkta. — Ni är en liten envis satan, faten sade röfvarhöf dingen. Men ni passar mig; Jag ar aldrig tyckt on sådana qvinnor, som äro allt för mycket böjliga och fog liga; man tröttnar så lätt vid dem! Nej, tacka vill ja