Göteborgsposten – 28 maj 1874, sida 2

— — — ekulle man svårligen kunnat finna. På hvart och ett af de svartbruna ansigtena stod laglösheteos stämpel intryckt. Hvarje ögonpar hade det hänsynslösa, djerfva och djefeuloka uttryck, som utvisade deras somhällsställning. Hvar och en af dem såg ut som en Kain — deras händer mot hverje menniska och hvarje menniskas händer mot dem. Förtviflade, förhärdade och laglöse vore de samhällets parias och hade sin förnöjelse af att vara det. De gingo omkring upptagne af olikartade sysselsättningar; men alla blickade upp, då kaptenen inträdde, följd af sina fångar och män. Inom ett ögonblick uppfylldes hålan af ett sorl af röster, frågande och gifvande svar. — Hvem är hon? — hvem är hon? var den fråga, som hördes högre än de öfriga, då förbrytarne fingo syn på den förnämsta fångens smärta gestalt. En furstinna? En förnäm dame? ; Olla böll sig så mycket som möjligt på ofständ från denna tygellösa hop, fasthållande Tressilians hand och betraktande de olika grupperna med oförfärade blickar. Måhända började modet svika henne, ty det säkra är, att hon insåg sin fara; men ingen frukten kunde märkas i hennes hållning eller uttryck. Hennes lilla hufvud med dess svarta hår var trotsigt tillbakaböjdt, och ett småleende af bittert förakt krusade hennes läppar. Röfvarhöfdingen syntes ej tycka om det intryck, som bennes strålande skönhet gjorde på hans band, ej heller tycktes han belåten med de utrop af beundran, som bördes srån hvarje håll. Han ämnade göra flickan till sitt eget byte, och han kände redan svartsjuka vid hvarje beundrande blick, som fästades på henne. — Låt; flickan vara i fred! befallde han. Hon är trött och — och skrämd — Skaran brast ut i ett högt skratt, och dette tilltog, då uttrycket af harm och trots blef än tydligare i Ollas ansigte.