Den goda qeinnan uttalade utan att yttra ett ord af klagan, sin tillfredsställelse öfver, att en väg till räddning ännu var öppen. ! De resande hade nu gjort sig fullkomligt i ordning, och vagnen körde fram. Körsvennen inträdde i värdshuset och fick Bina enskilda instruktioner af Palestro och hans hustru, klarade sin strupe med ett glas vin och återvände till sin vagn. Giudotta kom upp och underrättade flyktingarne om, att vagnen väntade. Popley tog ressakerna och bar ut dem till vagnen. Guy och Olla följde efter, mrs Popley kom sist. De stego upp i vagnen, Popley på kuskbocken vid körsvennens sida, och under Palestros, Giudettas och Giacomas högt uttalade lyckönskningar snträdde de färden. Antingen skedde de resandes framskridande ej så hastigt, eller ock var afståndet större än Gindetta tänkt. De hade lemnat Vesuviivärdshuset klockan åtta i stället för klockan tio, såsom Olla ämnat, och klockan var tolf, då de nalkades den trånga och mörka, dalgång, der Röde Carvelli med sina män lurade på deras ankomst. — Vi måste stanna vid första by för att äta, sade Olla. Det förvånar mig att jog ej tänkte på att taga en korg matvaror med! Från Neapel till Termoli är en betydlig sträcka. Vi skola sannolikt nödgas byta om hästar. — Vi måste redon hå tillryggalagt halfva afståndet, miss Olla, sade mrs Popley. — Ej alldeles! Vi torde ha hunnit fyrtio engelska mil, men ej mera. Jag börjar att känna mig hungrig. Jag undrar, om det ej är någon by i närheten? Hon såg ut i bopp stt upptäcka någon mensklig boning, men allt omkring henne bar berglandets ödsliga och vilda drag. Hon ver i begrepp att bedja körsvennen stanna, då ett högt skri hördes och ett half dussin beväpnade män rusade fram ur skuggen af buskarne och klipporna, och deras anförare befallde Lipari att hålla stilla. Som kör