— ——————— så förtjena dem! Jag skulle skämmes, till ock med om jag vore tjuf, för stt röfra en flicka! — Jag är ingen tjuf, förklarade den förolämpade röfvarhöfdingen. Jag — — Om ni ej är en tjuf, så gå er väg, sade Olla kallt. Ser ni ej, att ni uppehåller oss? OT — Jag är ej. någon tjuf, förklarade Röde Carvelli, men en röfvarhöfding af fruktansvärdt rykte. Jag är Röde Carvelli, vid hvars namn hela Nespel bäfvar! — Har elädrig hört omtalas det namnet, sade Olla till röfvarhöfdingens omätliga förödmjukelse. Det gör för öfrigt detsamma, hvem ni är. Om ni ej ämnar röfva oss, så gör ni bäst i att begifva er i väg. — Jag måste ha eignorinans penningar! — Jag tror icke det, sade Olla i det hon med eica stora mörka ögon mötte mannenNi gör bäst i att ej försöka komma i besittning af. dem. Jag behöfver mina penningar sjelf och ämnar för närvarande ej skiljas vid dem. Jag akall kämpa för att försvara mia egendom med sådana vapen som naturen gifvit mig — händer och fötter och tänder — om det blir nödvändigt! Lyd mitt råd, min tjufaktige vän, och gå er väg. ; Fliokans djerfhet förtjuste röfvarhöfdingen. För satt dölja sin svaghet för sina. män, hvilka voro lika förvånade öfver Ollas trotsiga köld, befallde hen Guy gifva ifrån sig sin börs. Den stackars Gup svarade blott med en mellankolisk, till hälften skrämd blick, som fullkomligt angaf hans själstilletånd. — Han hear inga penningar, sade Oila. Hen är olycklig, som ni scer. Do båda andra äro mina tjenare. Jag har penningar för dem allesamman. Tag dem, om ni kan! Hon lade armarne i kors framför ein lilla skälskinskofta och blickade trotsigt på Röde Carvelli. Har svarade med ett långt, beundrande ögonkast. (Forts.)