avonnen var en af deras bundaförvandter, tennade han naturligtvis. Dessa män voro Röde Carvelli och fem af hans band. Deras drägt angaf deras karakter och yrke. Röfvarböfdingen hade utbytt sina bondkläder mot jacka och benkläder af sammet. Han bar en hög, sockettoppformig hatt i sådan stil, som brukas af italienska banditer, och i hatten var en lång fjäder fästad. Hans män voro klädda i samma stil, men mera tarfligt, och deras hattar voro ej prydda med några fjädrar. ; Böde Oarvelli lyftade på hatten och närmade sig ragnefönstret. — Förlåt mig, miladi, sade han med en artighet, för hvilken han ingalunda var känd. Jag är ledsen öfver att nödgas oroa er — Olla förstod genast med hvem hon hade att göre. Hon tog för gifvet, att han var en af de röfvarhöfdingar, af hvilka det arma Italien var hemsökt. Hon hade ej några penniogar att undvara till ett tvångslån, sådant som nu tycktes vara i fråga, och hon besvarade Röde Catvellis stirrande med en trotsig oförfärad blick. Kanhända att hon insåg, att tårar och böner ej skulle gagna till något gentemot denne svartimuskige man. I hvad fall som helst låg det ej i hennes natur att försöka någotdera. ; — Ni är ledsen öfver att oroa mig, sade hon på bättre italienska än han använde, men ni vill ha mina penningar eller mitt lif! Är det ej så? : Lej, signorina, ni gör mig orätt, försäkrade röfvarböfdingen. Jag hyser ej några planer mot en så ung och skön dames lif! Jeg önskar era penningar — — Ni skall fortfarande få önska er dem, förklarade Olla oförskräckt och högdraget. Mina penningar tillhöra mig, och jag ämnar behålla dem. Hvarföre skall jag lemva ifrån mig mina penningar till lättjefulla, kringstrykande karlar sådana som ni? Om ni behöfver penningar,