inför sir Arthur ingaf honom en känsla af fara. Nu då den ädelsinnade baroneten visste honom vara i stånd till detta, skulle han ju äfven kunna misstänka, att hans förmodade son kunde begå någonting än värre. Skulle han ej i sin oskyldiga unga myndlings intresse börja att anställa en noggrann granskning af allt hans görande och låtande och äfven upptäcka, att under Lowders lätta och älskvärda yta en förfärlig hemlighet låge dold? Och kunde han ej, sedan han börjat misstänka tillvaron af en hemlighet, äfven snart upptäcka dess betydelse? — Han är mycket skarpsinnig, sade Lowder för sig sjelf; omisstänksam som ett barn, der han har anledning att vänta heder och godhet, skall han vara lika förfärlig som ett hämnande öde, då han en gång fått veta, att hans förtroende blifvit missbrukadt. Jag måste höja Hester genom hennes blinda kärlek till mig eller ock genom våld! Hon får ej tillåtas att komma emellan mig och min lycka. Hvad sir Arthur beträffar, kan hans misstroende ingenting uträtta; jag har sopat igen spåren allt för väl efter mig, för att någonting skall kunna upptäckas. Allt hvad jag har att frukta är, att sir Arthur, kan anse, att hans Åson ej är god nog åt Blanche och förbjuda giftermålet. Jag måste göra mig fri från Hester och påskynda min förening med Blanche. Naturligtvis skall ingen vålnad uppstigen ur det förflutnas graf ha makt att öfverviona min kärlek till eller hiadra mitt giftermål med Blanche Irby! Han bet ihop tänderna bistert och gick otåligt af och an i rummet. Slutligen återkom värdinnan och skulle beledsaga honom till Hester, men han frågade efter numret på hennes rum och afhöjde värdinnens vägledning samt gick ensam upp för trapporna för att uppsöka Hesters rum, på hvars dörr han efter framkomsten knackade. Det var ett helt litet rum med en sofkammare bredvid. Både sjelfva rummet och möblerna deri voro mycket enkla, men huru enkelt det än var, innehöll det något, som skulle ha gjort den lägsta koja ljus — en tafla för