Göteborgsposten – 20 maj 1874, sida 1

vel hade hans syster Giudetta enskildt varnat: bönom, Då trupperna anlände till det ställe, som utsatts till mötesplats mellan röfvarhöfdingen och hans förre fånge, funno de blott en af de engelska fångarne, bunden till händer och fötter, mera död än lefvande och med öronen afskurna tätt intill hufvudgt. Alla truppernas försök att få rätt på den andre fången eller uppspåra den fruktansvärde röfvarhöfdingen sjelf gagnade till intet. De återvände till Neapel, hvarest derag berättelse väckte den yttersta fasa och harm, och nu gjordes förberedelser till en mera sträng efterspaning. Sådana voro denne oförvägne skurks karakter och rykte. Till utseendet var han äfsen afekräckande. Längre än män i allmänhet, bred öfver bröstet och med grofva lemmar, ett mörkt skäggbevuxet ansigte, ur hvilket ett par små, skarpa, svarta ögon glimmade fram, skulle han af en person med någorlunda förmåga att af utseendet döma till menniskors skaplynne gerast ha blifvit tagen för en man utan moralisk grundval och med mäktiga passioner, af hvilka han lät sig ledas. Han var klädd i en enkel bonddrägt, som satt på honom som en förklädnad. — Nå väl, hvad nytt? frågade han Giudetta, i det han såg sig omkring i rammet med oroliga blickar. — Tyst! tåla ej så högt! sade hon varnande. Någon spion kunde smygs omkring. De ha fördubblat sin belöning för ditt hufvud. — Ah! ha de gjort det? frågado Röde Carvelli småleende. De börja att uppskatta mig högt; men jag visste detta, Giudetta; en af mina spioner meddelade mig denna nyhet för tre dagar sedan. — Du har således ingenting hört sedan dess? Du vet ej, att de samla trupper för att söka efter dig? — Må de söka! sade röfvarhöfdingen bistert. De skola ej finna mig. De veta ej med hvem de ha att göra.