Göteborgsposten – 18 maj 1874, sida 2

fär vid samma tid, som det lilla sällskapet bjöd kapten Ricardo farväl och anträdde färden till Vesuviivärdshuset, stod Jacopo Palestro i dörröppningen till värdshuset under dess gnisslande skylt och såg sig omkring med en min af oändlig belåtenhet. Han hade hunnit höjden af sin ärelystnad och var redan typen för en inställsam och sniken värdshusvärd. Hans personliga utseende hade undergått en betydlig förbättring, sedan han lemnade Sicilien. Hans svarta kläder voro nya och glänsande, det svarta håret insmordt med någon völluktande olja och omsorgsfullt kammadt, öronen försedda med små örhängen af guld. Han steg ut i skuggan af mullbärsträdet, ty solen brände hett, och satte sig ner vid ett af borden samt började sakta trumma derpå med fingrarne. Han var sålunda sysselsatt, då hans brud trädde ut från ett inre rum och intog den plats han nyss lemnat i dörröppningen. Hon var en storväxt qvinna, tjugofem eller tjugosex år gammal, med mycket utvecklade former och ett ansigte, som skulle ha varit vackert, om det ej haft ett uttryck af fräckhet och lurande ondska. Hennes ansigtshy var något mindre mörk än Palestros. Hon bar äfven guldörhängen, men de voro oerhördt långa, hängande nästan ner till axlarne. Hennes hår, svart som kol, var samladt i tjocka flätor omkring hennes hufvud och prydt med små löst hängande smycken af guld, liknande mynt, hvilka pinglade vid hvarje rörelse, som hon gjorde. Hennes klädsel ver tillräckligt pittoresk; den bestod af en ljusblå kjol och ett skarlskansrödt lifstycke, kantadt och utsiradt med förgylda band både fram och bak. — Det är en tråkig deg, Jacopo, anmärkte hon. Inga kunder på en hel timma! Vi få inga mer i dag, tror jag, ty det börjar bli sent. — Vi ha ej gjort dåliga affärer i alla fall, Giudetta svarade Palestro småleende. Går det så bra för oss hverje