var mycket allvarligt och tankfullt samt hade ett oroligt uttryck. Han såg upp vid Lovwders inträde men utan ett småleende. — Alldeles ensam, min far? sade Lowder, i det han kastade sig på en stol vid kaminen. Hvar är Blanche? — Hon är sysselsatt med någon fattig skyddsling, svarade sir Arthur; Blanche försummar aldrig sina fattiga. — Det är ett af hennes vackraste dreg, anmärkte Lowder. Hör på, min far, fortfor han, Josef kom ut i förstugan, då jag tog af mig öfverrocken, och han berättade, att en dame varit här för att träffa mig, under det jeg var ute. Kan ni säga mig, hvem den damen var? — Ja, jag träffade henne, svarade baroneten. Det ver mrs Hester Lowder, hustru till din vän Jasper Lowder. — Verkligen! utbrast bedragaren med skenbar förvåniog. Hans hustru! Kore, han har aldrig sagt mig, att han var gift. Han bad mig, samma afton skeppsbrottet ioträffade, skrifva till en viss mrs Hester Lowder i Minchen, i fall någonting skulle hända honom; men han sade ej, i hvad förhållande han stodätill henne. Jag föreställde mig, att hon var en gammal enkefru, som blott blifvit befryndad med bonom genom ett giftermål med någon slägting på långt håll. Så hon är hans hostru? Huru besynnerligt att han aldrig omtalat, att han var gift! Jo, jag skref till henne ett kondolensbref från Marseille och skickade henne hundra pund, i den föreställningen att hon var pågon gammal aflägsen slägting, som han underhöll. — Jag såg ditt bref, sade baroneten kort. Hon bad mig tacka dig för din godhet mot henne. Men, Guy — baroneten fästade sina bruna ögon på honom med sorgligt allvar — huru kom du att skrifva till henne, att den stackars Lowder var död? — Det var orätt, medgaf Lowder med skenbar öppenhet. Men jag ville bespara den gamla damen en än värre Borg.