Göteborgsposten – 15 maj 1874, sida 2

Frän Utlandet. Inom Eaglands Underhus har en intressant diskussion egt rum i anledning af parlamentsledamoten Mundellas lagförslag om en revision af den engelska sabrikelagstittningen, hvilken förelåg d. 6 d:a till andra behandlingen. Lagförslaget är at stor betydelse för ordnandet af arbetaretörbållandena i Storbritannien, af hvilket skäl äfven den nuvarande regeringen synes vilja taga saken om hand, vare sig af intresse för densamma eller för att begagna ett tillfälle att göra sig populär. Mundellas bill inskränker sig tillsvidare till vätnadsindustrien, hvars betydelse för England framgår af den omständigheten, att endast bomullafabrikationen sysselsätter 4 1 mill. arbetare af båda könen. Mundella föreslår, att intet barn skall få arbeta i fabrikerna, innan det fylt sitt tionde år (hittills sitt åttonde), och då endast halfva arbetstiden ; full arbetstid tillstädjes endast dem, som fylt sitt 14:de år; antalet arbetstimmar i veckan inskränkes till 54 (hittills 58); sidenfabrikanternas hittillsvarande privilegium att få använda barn från det 11:te året upphäfves. Förslagsställaren inledde sitt tal, hvilket varade nära halfannan timme, med en återblick på den engelska fabrikslagstiftningens historia oeh upprepade de bevisningsskäl, som från den allmänna moralens och sundhetavårdens ståndpunkt måste framhållas mot tidens riktning, hvilken går ut på att öfveranstränga den enskildes fysiska krastor, isynnerhet i afseende på qvinnor och barn, hvilka bebhöfva skydd från lagstiftningens sida. År 1870 hade bland en mill. arbetare i bomullefabrikerna 74 pret varit qvinnor, barn och unga menniskor under 18 år; af qvinnorna hade 184,000 varit mödrar. Frankrikes betolkning aftog till antal och fysisk kraft, derför att landet saknade en dem skyddande fabrikslagstiftning och derför att man öfver måttan begagnade sig af qvinnors och barns arbetsförmåga. I Beigien var förhållandet af liknande art, emedan man lät barn arbeta i fabrikerna från deras 8:de år. Dervarande arbetarebefolknings okunnighet och elände voro stora; af en befolknipg om 4,827,000 menniskor kunde endast hältten läsa och skrifva. England borde icke köpa sig sin öfvervigt på verldsmarknaden med en utmattad menniskorace. Fastän en stor del industriidkare voro emot hans förslag och emot hela den förut varande fabrikslagstiftningen, visade likväl deras kolossala rikedomar, att de trifdes väl under den bestående lagstiftningen, eftersom de medelst sina stora kapitaler öfverallt köpte sig stora gods, och detta i trots af landtadeln-. Mundella slöt sitt föredrag med att framhålla, det han sjelf utgått ur arbetsklassen, hvilken han hade att tacka för allt hvad han egde, och att ban hoppades regeringen skulle med kraft taga hand om saken. Efter Mundella uppträdde en del större fabrikanter, hvilka hade säte i parlamentet, såsom Sir Thomas Barley, mr Crossley, Callender, William Holms o. s. v., hvilka alla påstodo, att de, som saken närmast angick, de arbetande qvinnorna och barnen, icke önskade någon förändring och att Mundellas statistiska uppgifter voro oriktiga. Sir Thomas Bazley sade äfven, att on ; minskning i arbetstiden skulle leda till en minskning i råämnenas förädling och framkalla en farlig täflan från utlandets sida. Inrikesministern Cross sade, att regeringen fäste den största vigt vid Mundellas förslag, emedan det var af ok ingripande följder för kapitalister