Göteborgsposten – 12 maj 1874, sida 2

Hon framtvingade ett småleende på sin darrande mun, men med samma förfärade uttryck fortfarande i sina ögon och sakta tagande ett steg närmare honom yttrade hon ömt: — Stackars Jasper. Du fick ett förfärligt slag vid det rysliga skeppsbrottet! Och att du ej skall känna igen mig! Säg, har du ej ringaste minne af mig? — Returligtvis icke, svarade Lovder bittert. Detta är ett utomordentligt misstag — S — och du minnes ej barnet heller? fortfor den unga qvinnan. Oh, min älskade, kommer du ej ihåg vår gosse, vår lille blåögde ljushårige gosse? Han är så liten vet duväl. Men han är din afbild, Jasper. Säkert minnes du vårt lilla barn? Den stackars Hesters röst var ljuf, bevekande ochsmekande som hennes lilla barns späda stämma. I trots-af all hans ansträngning förändrades den brottslige mannens ansigte. Linierna kring hans mun började att nervöst röras; hans stackars förskjutna hustru rörde de innersta strängarne i hans förderfvade själ. Den ångestfulla bedjerskan vid havs sida trodde, att hans minne började vakna. . — Försök att minnas, min älskade, fortfor hon ömt, Jag har kommit för att taga dig bort härifrån. Vårt barn och jag längta efter dig. Tänk dig blott, vi trodde dig vara död och ligga under de grymma böljorna; mr Tressilian skref så till mig. Och då jag läste detta bref, blef jag vild af förtviflan — jag trodde, att jag skulle dö, och jag lemnade min plats såsom guvernant, och jag tog vårt bern från amman, och jag for, så snart jag kunde uthärda resan — ty underrättelsen gjorde mig sjuk — till Englend. Mr Tressilian glömde att säga mig, hvar olyckan inträffade, och jag ville fråga honom om dig och dina sista dagar och tacka honom för hans godhet mot mig. Han skickade mig hundra pund, vet du. Så kom jag i en dro