Göteborgsposten – 12 maj 1874, sida 2

bedjande blick, och åter drog sig Lowder tillbaka för henne, stigande i skuggan af träden och utom synhåll för den förvånade kusken, som var fullkomligt öfvertygad om, att hans unga passagerare blifvit vansinnig, och att hon tillämnade ett anfall på den unge gentleman, som hon på ett så sällsamt sätt. tilltalat. : — Förlåt. mig, mia fru, sade Jasper Lowder hest. Är det omöjligt att öfvertyga er om ert misstag? Jag är ej den person, som ni söker. Jag är Guy Tressilian, son af sir Arthur Tressilian till Tressilian. Jag känner er ej; jag har aldrig sett er förr! Jag har aldrig varit gift. Om ni ej är tokig, skall ni erkänna ert misstag och aflägsna er. Den stackars Hester blef slagen af häpnad. Hon såg på honom med vildt forskande blick. Jasper Lowder trodde, att han bragt henne i tvifvel och ovisshet. Han förstod ej den gränslösa kärlek, hvaraf en ren och öm qvinna var mäktig. Hen visste ej, att ett dussin år tillagda till de tolf månader, under hvilka de varit skilda åt, skulle ha varit otillräckliga för att utplåva hans bild ur hennes hjerta. Han visste ej, att hvar enda förändring i hans blå ögon, hvar enda buckla i hans hår, hvar enda linia i hans vackra ansigte, hvarenda åtbörd af hans händer voro för henne lika förtrogna som hennes lilla barns skratt — ja ännu mera, Han förstod ej, att hon igenkände sjelfva den själ, som blickade ut ur hans ögon att hon med ett ord igenkände honom för att vara sin men, Svag, usel och förderfvad som han var, huru skulle han kunna fatta djupet af en sådan natur som hennes: — Jag upprepar, sade Jasper, att jag aldrig sett er förr, att jog ej känner er, att jag ej är gift! Skall jag ropa på er kusk? Han tystnade, då ett uttryck af vild förfäran kom i Hester Lowders ögon. Den stackars qvinnans oroliga nervösa ansigte blef helt blekt; hennes läppar darrade. — Han är vansinnig! hviskade hon. Sir Arthur hade rätt. Jasper är vansinnig!