Göteborgsposten – 11 maj 1874, sida 1

PFris för lösnummer: 10 öre exemplaret. RE skade grefven, att h:s excell. ville meddela cammaren upplysning om de öfrige statsrådens änkesätt i samma ämne. Det kan nu icke gerna förnekas, att dessa rågor voro temligen närgångna, och otvifvelaktigt är, att de endast i Andra kammaren kunde framställas, tillochmed endast af grefve Posse frambäras. Excellensen Carlosons svar — det var nu örsta gången han uppträdde i kammaren — itföll afvisande, precist så som alla, säkerligen äfven grefve Posse sjelf, hade väntat. Frågan kunde omöjligen i den form och under den tidpunkt den blifvit framställd, annorunda än afvisande bemötas. Allraminst grefve Posse bör kunna vara okunnig derom, att då interpellationsrätten icke eger något. stöd i grundlagarne, men utgör ett appendix till statsrådens rättighet att deltaga i komrarnes förhandlingar, någon förpligtelse för dem icke finnes att ovilkorligen besvara hvarje interpellation, som af någon representant framställes, ätven om ban till spörsmålets framställande erhåller kammarens bifall. Det måste bero på det interpellerade statsrådets egen pröfning att ingå i svaromål eller att afvisa den frågolystne, och det kan med visshet antagas att, hur benägen grefve Posse nu än är att öka ropresentationens makt, eå, i händelse den ädle grefven framdeles skulle intaga en plats på statsrådsbänken, äfven han kommer att då öfverväga, om de interpellationer, som framställas till honom, äro af den beskaffenhet, att de kunna och böra besvaras. Det är emellertid ganska svårt att nöjaktigt förklara, hvarföre, enligt grefvo Posses uppgift, det just nu varit af så stor vigt för representationen att veta, om statsrådet Bergströms åsigt i den fråga, som .grefven tagit till uppslag, delades af justitiestatsministern och hans öfrige kolleger; ty huru än svaret utfölle, kunde det omöjligt inverka på afgörandet af något ärende, vid innevarande riksdag, och långt före början af den nästkommande har äfven grefve Posse hunnit inhemta, huru regeringen afgjort frågan om presidentlönen. Blir den icke så afgjord, att konstitutionsutskottet gillar åtgärden, så får representationen i rättan tid och på rätta sättet derom kunskap. Det kan väl icke hafva varit grefve Posses afsigt att gå konstitutionsutskottet i sörväg, eller att, om exc. Carleson ingått i svaromål på interpellationen, göra detta till föremål för en kritik, hvilken slutligen ledt diskussionen i den riktning, att votering anställts för utrönande af, huruvida den åsigt justitiestateministern å egen och sina kollegers vägnar uttalat, approberades eller kasserades af kammaren? Sannolikare är, att interpellationen allenast var en yttring af inslagen ärelystnad, men den är då så mycket mera märklig derföre, att den framträdt just nu, och med anledning deraf, att ingen ministörförändring kunde framtvingas. t Emedan excellensen Carlesons anförande, sådant det afgafe, ännu icke är tillgängligt, och de förkortade referaten af detsamma icke kunna; vara tillfyllestgörande, och då det för öfrigt bör läsas i sitt sammanhang; tillåter jag mig nu endast framhålla, att, ehuru exe. Carleson afvisade grefve Posses interpellation, så framgick dock af den förres yttrande, att, enligt hans åsigt, ställningen: mellan båda statsmakterna. är i våra grundlagar väl afvägd, och att grefve Posses tolkning af desamma icke obetingadt godkännes af exe. Carleson, hvaraf således med visshet kan antagas, att den senare icke har någon protektion att påräkna af den förre. Exc. Carleson begagnade tillfället att meddela kammaren, om än i ytterst sammanträngd form, sitt politiska program. Det kan nu ifrågasättas, om en sådan åtgärd varit behöflig, men det kan åtminstone icke nu sägas, som förr ofta skett, att ministören icke framlagt något politiskt program. Med exc. Carlesons nu algifoa torde sandtmannapartiets reflekterande ledamöter väl icke finna sig särdeles belåtna. Gifvet var, att, då grefve Posses interpellation blef afvisad, skulle han uttala sitt misshag dermed: i afvisandet antydde han ligga brist på mod från justitiestataministerns sida, hvilken förskansat sig bakom ett blygsamt non possumus (I parentes vill jag nämna, att, då främmande ord begagnas i Andra kammaren, användes der stundom en ganska egendomlig accentuering: hr Jöns Pehrsson säger alltid censås, och då grefve Posse nu använde den nyss anförda latinska frasen, så sade han non possåmus, hvaraf vill synas, att äfven grefvens språkstudier på det klassiska området afbrutits allt för tidigt). 7) —. Antagligen emedan exc. Carleson icke ansåg grefve Posses spörsmål vara mera inveckladt, än att det genast kunde affärdas, kom kammaren icke i tillfälle att afgöra, om det skulle få framställas. ) På tal om den store riksdagsledarens förstudier må anmärkas, att det icke blott är sin svenska historia och sin latinska gramatika, som han synes hafva glömt. Det må väl också anses långt betänkligare, att en ordförande i statsutskottet glömt sin additionstabell. Vi hänvisa endast till det oss nu till handa komna justerade och tryckta riksdagsprotalallet för den 21 mars (nav. 186—187). der man