Göteborgsposten – 7 maj 1874, sida 2

positionen i Första kammaren bunnit mera decidera och konsolidera sig, eller denna kammare blifvit uppspädd med ett tjugutal nya ledamöter, valda för att samarbeta med Andra kammarens flertal. Vi ha anledning tro att hr Carleson atsagt sig allt ansvar för åtgärder som föreslagita eller utförts af hans företrädare och att han således icke heller skulle anse sig bunden vid de prejudikat, som kunde anses hafva uppstått genom föregående beslut i justitiedepartementet. Då han börjar sin verksamhet utan att bära tyngden af andras fel, är han oförhindrad att sjelf förvärfva sig nya förtjenster. Det fins i det bänseendet rikt tillfälle för honom att utmärka sig t. ex. genom att för nästa riksdag framlögga förslag till författningar angående utsökningsväsendet, vattenrätton m. fl. i det borgerliga lifvet och verksamheten djupt ingripande ämnen. Ett förebud till att den nye justitieminietern har för assigt att bringa de länge estersträfvade reformerna på den ekonomiska lagstiftningens område till lyckligt slut är att, förmodligen enligt hans önskan, br Lindhagen blifvit utnämd till justitieråd, hvaraf följer att han icke längre kommer att blifva ledamot af lagbyrån. Hans pedavteri, hans deraf härrörande långsamhet och hans benägenhet att åtaga sig alltför många uppdrag ha uppehållit allt lagstiftningsarbete och väsentligast bidregit till att. göra lagbyrån så impopulär som den är. Bättre vore, för öfrigt, att den nye justitieministern för riksdagen framlade de förelag, som redan finnas utarbetade, sådana de äro eller med smärre förändringar, än att nationen ännu i åratal skulle vänta på en snabbare exekution i allt hvad till utsökningsväserdet hörer. Bättre äro de hvilande förslagen dock än den gällande lagen; och framdeles kunna de ju ytterligare förbättras. sJönköpings Dagbladytrar sig deremot med anledning. af den så länge väntade utnämningen, eom följer: sDet stora interregnum har nu på sistone erhållit ett slut, då justitierådet Edvard Henrik Carleson i går utnämndes till justitiestatsminister. Nytt blod har sålunda blifvit gjutet i den gamla organismens ådror, och densamma tyckes nu bereda sig på en lång och lyckosam lefnad. Vid ett töregående tillfälle hafva vi uttalat våra tvifvel angående rådligheten af en dylik lappning; men om den nya skepelse, i hvilken det gamla sålunda framträder, kan möjliggöra en fast och välsignelsebringande regime skola vi med glädje erkänna vårt misstag samt önska i närvarande stund ingenting hellre, än att en konselj. med hvars åsigter våra egna i så hög grad öfverensstämma, måtte vinna framgång. Dock torde det, för att detta mål skall kanna uppnås, vara nödvändigt att konzeljen hädanefter antager en något fastare hållning än hittills, och då det är troligt, att statsrådet Bergström numera kommer att utgöra dess ledande personlighet, torde man i sjelfva verket ej behöfva befara allför stor eftergifvenhet. Hvad beträffar de orsaker, hvilka slutligen läto den äfven af oss omordade kombinationen Almqvist-Posse-Stjernblad gå i qvaf, sväfvar man derom ännu i okunnighet. Enligt en uppgift skulle allt strandat på omöjligheten att skaffa en antaglig civilminister. Måhända har ätven riksdagens votum, i fråga om kommerskollegii president tvärtemot förmodan verkat den närvarande konseljens qvarstannande. Konungen skulle då ryggat tillbaka för ytterligheten att till kronans ministrar taga män, hvilka visat sig ega en så lågåre uppfattning af det kungliga prerogativet. Man tyckes sålunda få bereda sig på ett riksrättsåtal till nästa riksdag. För några dagar sedan gick här ett rykte, att exc. Carleson först skulle utnämnas till president i Göta hofrätt samt derefter genast till justitiestatsminister, och att döma af en artikel i Samtiden har samma rykte gjort sig gällande äfven i hufvudetaden. Då nu detsamma ej besannats, torde man kunna hoppas, att denna chefsplats, hvilken så länge skötts på förordnande, slutligen måtte. erhålla en ordinarie innehafvare, som densamma utöfvar.