Göteborgsposten – 6 maj 1874, sida 2

Mrs Vicini samtyckte till att förse fartyget med lissmedel för en resa till Marseille. Popley och en af fiskrarne begåfvo sig upp till hyddan för att hemta förråder af vin, fikon, drufvor, oliver, apelsiner förutom andra mera vanliga lifemedel. Under deras frånvaro inlät Olla sig i samtal med den unge egaren till fartyget och träffade med honom aftal om, att hon och hennes vänner skulle bli förda till. Neapel, men att egarens kamrater skulle bringas på den tron, att resan gällde Marseille, och ej bli upplysta om rätta förhållandet förr än de redan vore ute på hafvet. Kaptenen samtyckte beredvilligt härtill, och Oila betalade honom tio pund i guld. Sedan öfverenskommelsen blifvit gjord, underrättade Olla mrs Popley om förhållandet. Hon kastade en blick upp åt bergshöjden och yttrade: — Hvarföre kommer ej Popley tillbaka? Jag längtar att komma i väg. Jag är rädd, att någonting kan hända, som hindrar vår flykt. Ilvad kan det vara, som håller bonom qvar? XXIII. Ju flera minuter som sörslöto, utan att Popley återvände, desto oroligare blef Olla, der hon stod väntande på stranden. Mrs Popley delade hennes oro, men bemödade sig om att bibehålla ett hoppfullt ansigte. Den nye egaren till fiskarfartyget, kapten Ricardo, en storväxt, mörk och svartögd sicilisnare med ett redbart ansigtsuttryck, var förtjust öfver den engelska damens ungdom och skönhet och nalkades henne djupt bugande samt yttrade: — Den unga damen är angelägen om att komma i väg, kan jag märka?