Göteborgsposten – 6 maj 1874, sida 1

satt Olla på den ena hästen, och Popley med sin mor bakom. sig var på den andra. På detta sätt redo de ut ur stallet och kommo ut på dea väg, som ledde genom mandelträdslunden. Det var ett befara, att de här kunde möta en af de tre tjenarne från villan, och Olla och hennes vänner kunde ej andas fritt, förr än mandelträdslanden var passerad, då de hade ljusen och musiken från Villa Triolo bakom sig. De styrde kosen mot den bergshöjd, på hvilken Vicinis hydda var belägen. Ridande i skarp fart voro de på en ovanligt kort tid nära målet för sin färd. Vid foten sf bergshöjden stego de af. Popley band histarne vid ett träd och skyndade hastigt upp för höjden. Olla sprang framför honom, vig som en stenget. Mrs Popley följde efter, så fort hon förmådde. Hunna upp till toppen, stannade de alla tre för att andas ut. Hyddan var upplyst och dörren öppen. Några personer sågos derinne, hållande vakt öfver den döde. Uppe på klipporna satt en enslig gestalt. Hans ansigto var med ett sorgset uttryck riktsdt mot hafvet. Hans ädla, vackra profil var välbekant för Olla. Det var Guy Tressilian. — Jasper! ropade flickan. Den ljufva stämman, hög och klar, var mera verksam än en trumpetsignal skulle ha varit. Tressilian spratt till och såg sig omkring. — Olla! utropade han, då han ej såg henne. Olla! I samma ögonblick fick hän syn på henne. Med ett rop af glädje, som tycktes komma från hans själs innersta sprang han mot henne. Tårarne kommo i hans sorgsna ögon, och hans armar sträcktes ut, liksom om han velat gripa och fasthålla hvad han fruktade vara en försvinnande vision. : — Oh, Olla, sade hag med sin sorgena stämma, blif qvär hos mig!