Göteborgsposten – 5 maj 1874, sida 2

— — — Och ni, Blanche? frågade han. Älskar ni, Guy? Blanches ögonblickliga känsla af motvilja för Lowder hade försvunnit. Hon erinrade sig nu blott allt det goda hon hört omnämnas i förening med Guy Tressilians namn, och att Guy varit hjelten i alla hennes drömmar, den man som hon älskat i åratal. Hon såg upp mot sin förmyndare, och det skimmer af lycka som låg i hennes ögon var ett tillräckligt svar på sir Arthurs fråga. — Ni älskar honom! sade baroneten. Och ni har lofvat att bli min dotter, lilla Blanche? Jag tackar Gud för, att er närvaro hädanefter, så länge ni lefver, skall sprida glädje i siottet Tressilien. Det skulle ha varit mycket hårdt att lemna er till främlingar i dessa gamla salar, förgäfves behöfva lyssna till ijudet af er röst och förgäfves vänta att få se ert ljufva ansigte. Blanche höll upp sitt ansigte som en liten flicka, och sir Arthur lutade sig ner och gaf henne en faderlig kyss. Derefter vände han sig mot Jasper Lowder, som fullkomligt väl visste, hvad detta ädla hjerta led af att afstå Blanche till en annan. HKan ensam såg det uttryck af smärta, som tecknade sig kring sir Arthurs mun; han ensam läste i baronetens ögon all den sjelfförsakelse han visade. — Guy, sade sir Arthur allvarligt men men ett vänligt småleende, var mycket god och öm mot benne. Blanche liknar en späd blomma, som har behof af solsken. Hon måste alltid lefva i din kärleks solsken. Måtte Gud gifva dig dina gerningars lön, allt efter som du handlar mot henne, min son! Dessa ord läto i Lowders öron nästan som en förbannelse. Men sir Arthur hade ej haft en sådan mening med dem, såsom bedragaren väl visste. Baroneten räckte sin hand åt Lowder och tryckte hans länge och varmt. Derefter vände han sig om och lem