Göteborgsposten – 5 maj 1874, sida 2

gar på sina läppar! Ingen annan qvinna har någonsin kändt intresse för mig. Ödet har bestämt er och mig för hvarandra. Blanche avarade ej. Tömmarne lågo lösa i hennes hand. De små hästarne missbrukade dock ej sin frihet, utan bibehöllo samma jemna traf som förut. Och Blanche trodde sig vara den lyckligaste flicka i verlden. Lowder var ej mindre lycklig. Hans återupplefvade minnen blefvo snart åter förjagade, och han tänkte sig en framtid full af lycka och ära. Han var en man som älskade nöjen, och han ville göra sitt lif till en lång festdag. Snart hade de små hästarne hunnit till början af den all, som förde fram till slottet. Grindvakterskan kom ut och öppnade portarne, goh de små hästarne veko af in på allen, påskyndande laden i samma mån de kommo närmare hemmet. — Ni har gjort mig mycket lycklig, Blanche, sade Lowder under det de foro genom allön. Hvad min far skall bli glad öfver detta! tillade han med ett egendomligt småleende. — Ack je, min gode onkel skall bli mycket glad, sade Blanche. — En sak till, lilla Blanche, återtog Lowder. Ni får ej döma mig till en långvarig förlofning. Jag vill snart ha er till min hustru. Kunna vi ej bli vigda på juldagen? Tänk huru lycklig ni skulle göra mig, om ni samtyokte härtill, och hvad min far skulle bli glad! — Det är omöjligt, försäkrade Blanche, alldeles omöjligt, Guy. I dag ha vi den siste november, och jag skulle ej kunna bli färdig på tjugofem dagar. — Nå då skola vi bli vigda någon dag i januari, sade han. — Det är för snart! — Den siste januari, Blanche?