Göteborgsposten – 2 maj 1874, sida 2

Ralmasada till säges halva uppgjorts af gonoral Concha. Båda partiernas stälining är onekligen kritisk, och hvarken corliater eller republikaner underskatta dess vigt. De senare: äro, såsom bekant, numeriskt öfverlägsna, och de ha dessutom fördelen af att jemväl ega etörre artilleri. För att kunna blifva så jomn; goda som möjligt med sin fiende, hafva carlisterna samlat i provinsen Biscaia alla de tillgängliga trupper, som de hade i Baskiska Proö vinserna och i Navarra, qvarlempande på de punkter de ovilkorligen måste behålla, eisen Tolosa och dess tillgångar, endast det för dessas bevakande och skyddande nödiga Kr talet folk. Följden är, att betydande förstärkningar, hvilka sägas vara särdeles väl utrustade, och naturligtvis äro mycket entusiastiska, bafva uppnått dom. Om vi få tro de berättelser, som gå öfver gränsen, äro isynnerhet Navarregarne beslutsamma och stridslystna, och om anfallet blir hårdt och kraftigt, skall äfven försvaret varda förtvifladt. Under det att en del af bären är upptagen midt emot Abanto, skall divisionen uns; der Concha framrycka mot Balmaseda, öster om Bilbao, genom Sopuertadalen, hvarigenom ; de trupper, som under några dagar samlats i Miranda del Ebro, Puebla och Vitoria, skola få tid att komma upp till Orduna, på gränslinien till Biscaia och Alava, för att afskära för carlisterna återtåget från den senare provinsen, ty man förutsätter, såsom brukligt är vid alla dylika tillfällen, att fienden skall nödsakas att draga sig tillbaka. Denna omständighet tyckes dock äfven ba ingått i fisndens beräkningar, ty dess ledare, hvilka länge väntat ett angrepp på denna sida af Biscaia, hafva der uppkastat och sannolikt äfven fullständigat starka försvarsverk å de närmaste punkterna i deras ställningar, och hafva samlat i och nära Balmaseda några af sina pålitligaste trupper, för att genast kunna upptaga striden på de mest hotade ställena. I Ovosco, till höger om Balmasoda och knappast en svensk mil derifrån, hafva carlisterna hopat stora förråder af lifsmedel och ammunition, och de hafva upprättat mellan Ovosco och Darando, Don Carlos nuvarande högqvarter, en följd af förskansningar, hvilka sträcka sig i rak linie ölver Villaro från den förre till den senare punkten. Åt hvilken sida de angripande än vända sig, skola de hafva framför sig starka, med konst anbragta hinder, hvilka skola öka de betydande svårigheter, som terrängers egen natur erbjuder, Oarlisterna tyckas hafva beredt sig på det värsta, ty de batva, för den händelse de skulle lida motgång, vidtagit åtgärder till att göra sig vid Viltareal och Archivaleta, nära det välkända Salinaspasset, försäkrade om medel att kunna falla tillbaka mot Guipuzcoa och Navarra. Nägra af flyktingarne härstädes tro ej, att motståndet vid Abanto kan blifva starkt, utan skola carlisterna göra sina största ansträngningar vid Nocedal, som ligger närmare Portugalete än Abanto. De säga, att regeringshären skall blifva alldeles krossad , ihändelse den lider en allvarsam motgång. Iaom den officiela och officiösa verlden i Berlin råder för ögonblicket stor rörelse. För någon tid sedan offentliggjorde en Wientidning några skrifveleer från grefve Arnim, nu tyskt sändebud i Parie, hvilka förskrefvo sig från den tid Arnim var sändebud i Rom, eller under konc:liets dagar. Dessa bref voro hufvudsakligen af vigt derför, att de angåfvo, att man i Berlin redan före konciliets eammanträdande träffade sina åtgärder till kamp mot det katolska presterskapet, hvarigenom det sken, Bismarck gerna velat pålägga sig, att det varit presterskapet, som spelat de angripandes roll, under det preussiska regeringen endast försvarat sig, bortfallit. Också skyndade genast rikskanslerens organ Nordd. allg. Zeit. att förklara de offentliggjorda aktstyckena för apokryfiska i väsentliga delar och meddelade sjelf några andra diplomatiska aktstycken som bevis derpå. Wientidningen upprätthöll riktigheten at sina meddelade skrifvelser, och grefve Arnim har nu sjelf bekräftat det i ett bref till den kände gammalkatoliken Döllinger i Mänchen, hvilket denne låtit offeutliggöra i Augoburger allg. Zeit., sägande, att dot ondast är bårklyfveri då man vill bestrida riktigheten af de ofta nämnda skrifvelserna. I anledning häraf formligen rasar Bismarcks Nordd. alleg. Zeit. och säger, att grefve Arnims skrifvelse ej allenast är ett beriktigande af fakta, utan ätven en polemika från Tyska regeringens sida imot denna regerings beslut och politiska handlingar, hvaraf bladet drager den slutsatsen, att grefve Ar: nim måste hafva beslutat att tillsvidare icke mottaga någon diplomatisk befattning. — Detta språk från det officiösa bladeta sida visar tydligt, huru illa Bismarck upptagit sin underordnades ställning, och kastar en stark dager öfver don starka oenighet, som länge varit rådande mellan dessa båda personligheter. Den nationalliberala pressen i Berlin håller med Bismarck, och Nat. Zeit. fioner det oarständigt, att en diplomatisk personlighet, som bar i uppdrag att i utlandet representera Tysklanas politik och derför bör vara en peromfiering af denna politik, offentligen förklarar sig icke vara med denna politik ense i en af dess vigtigaste punkter. I en skrifvelse från London af d. 26 d:s till -le Nord heter det angående Englands militära förbållanden: Diskussionen i parlamentet om härens omorganisering har ej ledt till något praktiskt resultat. Det är emellertid onekligt, att Storbritanniens militära krafter knappast äro i stånd att uppfylla de fordringar, som måste under vanliga förhållanden tillfredsställas. och att i