Göteborgsposten – 2 maj 1874, sida 1

Från Riksdagen. Vi fortsätta här efter N. Dagl. Alleh. redogörelsen för debatten i Andra lammaren rörande dechargebetänkandet. Hr Peter Olsson förklarade först bland annat, att hvad bergverkstionden beträffade; ville han icke djupare ingå i frågan, då han ej vore så inne i henne, Er han funne dock utskottets åsigter tillfredsstälande. Beträffande lotsfrågan åter var han r eringen tacksam för offentliggörandet af dit hörande handlingar, som satte en hvar i stånd att bedöma saken. Innan ban närmare inginge deri, ville han dock fästa sig vid ett yttrande af h. exc. utrikesministern i Första kammaren, hvaraf ville synas, att han trodde, att ej giltiga anledningar till klagomål öfver danskarnes sätt att fullgöra lotsningen förefunnits. K. M:ts minister i Köpenhamn omtalade dock 1872, att danska lotsarne icke motsvarade de sjöfarandes anspråk, och beklagade, om lotsningen uteslutandeskulle anförtros åt de danska lotsarne. Yttranden af förre utrikesminstern, grefve von Platen visade ock, att en förändring vore påkallad. Lika så K. M:ts fastställelse af det öresundska lotssällskapet. Vidare hade man på grand af folkrätten velat bestrida svenskarnes rätt till lotsning genom Sundet, och danskarne hade i det längsta kämpat för sin exklusiva rätt dertill. Äldre författningar gåfve dock svenskarne rätt att lotsa ej blott i Sundet, utan äfven genom Drogden. Hvad skulle man för öfrigt säga om danskarne, fastän ett fartyg hade lots med sig hela vägen, ändock toge ut lotspenningar? Allt detta visade, att danskarne ej hade någon uteslutande rätt, och dessutom vore Sundet att anse såsom öppen sjö. Tal. kunde ej underlåta att fåsta sig vid danskarnes sätt att gå till väga i denna sak, deras trakasserier mot våra lotsar, den af danska riksdagen antagna lagon, att polisen skulle få ställa våra lotsar till rätta, fråntaga dem deras certifikat och till och med häkta dem. Vore sådant ett tillmötesgående af danska nationen under pågående underhandlingar? Nej, det vore eft sätt, som åtminstone icke vore grannlagaSå mycket mera betecknande för den danska nationen var det, att de utsträckte detta förfarande till hela Sundet, äfven till uteslutande svenskt farvatten. Huru bade vi åter behandlat danskarne? Ej sällan hade det händt; att danska skeppare underlåtit att betala lotspenningar i svenskt lotspligtigt farvatten. Då gjorde vår generalkonsul reklamationer, som i några fall lyckats, men i andra åter hade de danska skepparne vägrat att betala, och dervid hade det fått förblifva, då man ansett en rättegång ej löna mödan. Vore sådant grannlaga af danskarne? Med de danska principerna borde väl de danska auktoulteterna hjelpt de svenska att få ut sin rätt. Med hvad rätt hade åter danskarne kastat sig öfver våra lotear? Från juridisk och moralisk synpunkt hade det varit danskarnes pligt att vända sig till skeppsförarne oeh ej till lotsarne. Man skulle väl invända: huru skulle danskarne komma åt dessa skeppslörare? Men Just den invändningen Visade, att de ej hade rätt att kasta sig öfver skeppsförare, som begagnade sig af den fria lotsningen, men då hade de ej beller rätt att kasta sig öfver lotsarne. s Tal. respekterade hvars och ens åsigt, särdeles då den vore förenad med en så rik erfarenhet som h. exc. utrikesministerns, men ban ville dock fästa uppmärksamhet på en artikel, som dagen förut förekommit i en stor tidning (Dagligt Allebanda), som dock icke kunde anses regeringsfiendtlig, och hvilken artikel fullständigt öfverensstämde med hans egna åsigter och erfarenhet. Tal. upprepade derefter de i artikeln gjorda anmärkningarna och betonade särskildt, att man ej i den definitiva traktaten inryckt ett stadgande om 6 månaders uppsägning, eburu svenska folkets enhälliga (?) åsigter i denna fråga ej kunde vara regeringen obekanta. Utom de i artikeln anmärkta och af tal upprepade fördelarne (tal. begagnade detta ironiska uttryck), ville han ej såra nationalkänslan med att uppräåkna hvad vi förlorat. Han blott beklagade, att Sveriges intressen ej blifvit bättre tillgodosedda. Deklarationen vore det samma som ett exklusivt stadgande, att inga andra än danska lotsar skulle få lotsa genom Sundet, ty en skeppsförare begagnade sig naturligtvis ej af andra lotsar än sådane, som kunde lotsa genom hvilkendera farleden som helst, eftersom vind och ssröm kräfåe. Hvart skulle detta leda? Ilan ville ej fästa sig vid kränkningen af svenska folkets f.ioch rät; tigheter, utan blott vid sjöfarten. Ej blott persorers egendom berodde på, att de finge lots när de behöfde det, utan äfven deras lit. Danmark kunde ej